De vilda djurens välfärd

Genom sin verksamhet påverkar människan de vilda djurens välfärd. Enligt djurskyddslagen (247/1996) är varje finländare skyldig att skydda vilda djur på bästa möjliga sätt från lidande, smärta och plåga samt att främja de vilda djurens välfärd. Enligt den nya lagen om djurvälfärd (693/2023) ska alla djur behandlas väl och med respekt. Ett djur får heller inte tillfogas onödig smärta eller onödigt lidande och djurets välfärd får inte äventyras i onödan. I detta avsnitt av rapporten Djurvälfärd i Finland III granskas de vilda djurens välfärd i Finland.

(Publicerad på finska den 10.3.2021)

Inledning

Vilda djur i människans inflytelsesfär

Precis som hos andra djur utgörs det vilda djurets välfärd av dess egen upplevelse av sitt fysiska och psykiska tillstånd. Vi människor påverkar de vilda djurens välfärd mer än vi i allmänhet kommer att tänka på: trafik, jakt, fiske, bekämpning av främmande arter, industriell verksamhet, turism, jord- och skogsbruk och annan markanvändning är exempel på människans verksamhet som påverkar de vilda djurens välfärd.

Hälsan är en del av djurets välfärd. Livsmedelsverket följer upp förekomsten av kända sjukdomar hos vilda djur samt uppkomsten av nya sjukdomar. Med uppföljningen av sjukdomar strävar man efter att förhindra spridning av sjukdomar från vilda djur till produktions-, sällskaps- och hobbydjur, och till människor och vice versa samt spridning av sjukdomar bland vilda djur.

I rapporten går vi igenom djursjukdomar som försämrar de vilda djurens välfärd. Dödsorsakerna hos vilda djur förblir ofta okända; ett undantag till detta är närmast stora rovdjur, särskilt vargar, vars dödsorsaker utreds vid Livsmedelsverket och Naturresursinstitutet.

De vilda djurstammarna regleras genom jakt och bekämpning av skadedjur

Antalet jagade djur statistikförs på årsnivå. Utöver att vilda djur jagas som vilt dödar man även vilda djur som främmande arter, vars spridning man strävar efter att begränsa. Det finns många bestämmelser som påverkar de vilda djurens välfärd och genom vilka man reglerar jakten och begränsningen av främmande arters spridning. Viltstatus och status som främmande art ändrar djurets ställning och behandling i förhållande till andra vilda djur. I detta avsnitt av rapporten granskar vi de bestämmelser som påverkar vilda djur och föreslår även goda verksamhetssätt som främjar de vilda djurens välfärd.

Svårlösta problem hotar vårt gemensamma välbefinnande

Ofta är människans och de vilda djurens intressen motstridiga. Genom att ändra djurens livsvillkor påverkar trafiken, byggverksamheten samt jord- och skogsbruket alla vilda djurs välfärd både direkt och indirekt.

Trafiken dödar en stor mängd vilda djur. Skogsvården förändrar de vilda djurens livsmiljöer. Jakten och fisket påverkar direkt de vilda djurindividernas välfärd: exempelvis ökar fånga och släpp-fisket risken för den fisk som fångats och sedan släppts att insjukna eller dö. Förutom att många djur dör i trafiken samt vid jakt och fiske, skadas även många djur oavsiktligt.

Klimatförändringen, förlusten av biologisk mångfald, det sjätte massutdöendet och föroreningen hotar de vilda djurens välfärd och existens. Samtidigt hotar de människans välfärd. Dessa komplexa problem behandlas även separat i denna rapport.

Vilda djurs liv har ett egenvärde

Genom att skydda naturen, utrotningshotade djurarter och deras populationer skyddar vi även djurens livsmiljöer. En artenlig livsmiljö hör till förutsättningarna för välfärd, och därför främjar naturskyddsåtgärder ofta ökad välfärd hos djuren. I naturskyddet kan uppmärksamhet även fästas vid djuren på individnivå beroende på djurets biologiska värde. Då man tänker på djurens välfärd inkluderar detta alltid djurets individuella upplevelse och djurets egenvärde.

Avsnittet har skrivits av forskare Tarja Koistinen på Naturresursinstitutet samt ledande expert Satu Raussi och specialexpert Tiina Kauppinen Djurens välfärdscentral. Gästskribent i detta avsnitt är filosofie doktor, docent Elisa Aaltola från Åbo universitet.

Lagen om djurvälfärd och vilda djur

Djurvälfärdslagen innehåller förbättringar med vården av vilda djur

I jämförelse med djurskyddslagen  (247/1996) som ännu är giltig, innehåller lagen om djurvälfärd (693/2023) som träder i kraft i början av 2024 vissa specificeringar som gäller vilda djur. Enligt lagen om djurvälfärd avses med vilda djur sådana i naturen frilevande djur som tillhör en vild djurart, som antingen har fötts i naturen eller uppfötts för att frisläppas i naturen; dock inte ett sådant djur som har rymt från människans vård och som kan åtskiljas från djur som har fötts i naturen.

Ett vilt djur får endast tas för tillfällig vård

Vilda ryggradsdjur får enligt lagen om djurvälfärd inte tas för uppfödning. Till skillnad från djurskyddslagen är tagande för uppfödning även förbjudet för att producera kött, ägg eller avelsdjur som är avsedda att producera dessa. Det går att avvika från förbudet mot tagande för uppfödning i vissa fall, exempelvis för hållning i djurgård, viltvårdssyfte, fiskuppfödningssyfte eller forskningsarbete.

Ett skadat vilt djur eller ett vilt djur i en hjälplös situation kan omhändertas tillfälligt för första hjälpen eller för att transporteras för vård. Djuret ska dock försättas i frihet då dess tillstånd möjliggör detta eller transporteras till en vårdplats.  Om djuret inte kan försättas i frihet och vården av det inte kan ordnas, ska djuret avlivas.  Annan vård av hjälpbehövande vilda djur än första hjälpen är från och med början av 2024 anmälningspliktig verksamhet. Lagen om djurvälfärd innehåller separata bestämmelser om vårdplatsverksamhet. Ett nytt krav i lagen är kommunens skyldighet att ombesörja avlivningen av ett sjukt eller skadat vilt djur som har hämtats till kommunalveterinärens mottagning.

De vilda djurens välfärd i forskningsverksamheten

Välfärden för vilda försöksdjur ska säkerställas

Traditionellt har vilda djur undersökts genom att fånga djuret i naturen, ta prover av det och fästa olika observationsinstrument på djuret. Även för undersökning av vilda djur krävs ett projektgodkännande i enlighet med (lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål ) ifall djuret åsamkas smärta eller lidande som minst kan jämföras med ett nålstick. Även naturskyddslagen och jaktlagen innehåller bestämmelser om fångst, innehav och dödande av vilda djur.

Principen om 3R iakttas även i försöksverksamhet som genomförs på vilda djur

Fångande och hantering av ett djur i naturen ger alltid upphov till stress för djuret. I värsta fall kan stressen vara så svår att djuret utvecklar muskeldystrofi på grund av fasthållandet och dör. För att undvika lidande hos vilda djur i den försöksverksamhet som genomförs på dem ska man iaktta principen om 3R som har sitt ursprung i försöksdjursverksamhet i laboratorier. Enligt principen om 3R ska man alltid då det är möjligt eftersträva att ersätta användningen av djur med andra metoder; om man är tvungen att använda djur ska de användas i så liten utsträckning som möjligt; och smärta, plågor, lidande, och bestående men ska begränsas till det minsta möjliga.

Metodernas utveckling hjälper att främja välfärden för de djur som undersöks

I och med forskningsmetodernas utveckling strävar man i dag efter att observera dem i deras naturliga livsmiljö utan att inkräkta på djuret. Exempel på icke invasiva metoder är att filma djuren med övervakningskameror samt insamling av djurens hår och lämningar i forskningsändamål. Av håret och exkrementerna kan framgå djurets arvsmassa och djurindividen kan identifieras. Saimenvikaren kan identifieras på fotografier utifrån det individuella pälsmönstret. Även medborgare kan delta i forskningen genom att samla in data, exempelvis skicka in observationer, fotografier och information om djuren som har begärts på förhand.

Även invasiva metoder används fortfarande, varav märkningsundersökningar är ett typiskt exempel. I dessa fästs på djuret en identifieringsmärkning och ibland även ett observationsinstrument. Ringmärkning av fåglar är ett traditionellt sätt att följa med och undersöka fåglarnas liv och beteende, flyttvägar samt vilo- och häckningsplatser. Vid ringmärkning fångas och märks fågeln med en fotring eller en halsring, som kan vara försedd med en GPS-sändare. På så sätt får man exakt information om fågelns rörelser. Att fånga en fågel och placera ett observationsinstrument på den ger alltid upphov till stress och kan även leda till mer långvariga problem med välbefinnandet, exempelvis genom att öka jakttrycket eller skada fågelns sociala beteende.

Fiskars välfärd vid fiskodlingsanläggningar kan förbättras

Ibland låter man vilda djur föröka sig i fångenskap för att sedan försätta dem i frihet. Exempelvis kan utrotningshotade fiskarter och fiskstammar uppfödas vid anstalter för att sedan försättas i frihet i vattendrag. Lax- och öringsyngel som har uppfötts vid anstalter klarar sig dock inte lika bra i vattendrag som yngel som har fötts och vuxit upp där. De så kallade sättfiskarnas framgång undersöks med hjälp av provfiske och prover som skickas in av fiskare och medborgare.

Vid Naturresursinstitutet har berikad odling av fiskyngel undersökts, i vilken naturliga förhållanden efterliknas genom att variera vattnets strömhastighet, strömriktning och höjd samt genom att placera stenar och täckmaterial till skydd för fiskarna. Berikad odling har visat sig förbättra fiskarnas möjligheter att klara sig i naturen. Jämfört med fiskar som har uppfötts normalt vid anstalter lär sig fiskar som har uppfötts genom berikad odling att bättre utnyttja naturlig föda och att mer effektivt undvika att bli fångade av rovdjur efter att de släppts fria i vattendrag.

Modern teknik hämtar vilda djur nära människan

Med hjälp av moden teknik är det möjligt att ta del av de vilda djurens liv i människans närhet. I tjänsten Laji.fi kan du följa med satellitfåglarnas rörelser. Det är väldigt populärt att följa med vilda djur via live-kameror. I WWF:s tjänst luontolive kan man varierande följa med exempelvis vinterfåglar, vikare, fiskgjusar, ugglor eller huggormar. WWF:s live-kamera för saimenvikaren har uppnått särskilt stor popularitet med miljontals visningar under de senaste åren. Att följa med sändningar på live-kameror kan ändra människors attityder gentemot vilda djur mot det positivare och motivera människor att främja välfärden för vilda djur.

De vilda vattenlevande djurens välfärd

Människans verksamhet syns även i de vilda vattenlevande djurens välfärd

Människan påverkar de vilda vattenlevande djurens välfärd på många märkbara sätt. Då forsar däms upp förhindras laxfiskarnas naturliga lekvandring. Avfallsvatten och avrinningsvatten från jord- och skogsbruket eutrofierar vattendragen och försämrar därmed livsvillkoren för flera djurarter. Mikroplaster, skräp och kemikalier som hamnar i vattnet ger upphov till problem med välbefinnandet hos vattenorganismer. Sjukdomsalstrare överförs från ett vattendrag till ett annat via odesinficerade fångstredskap. Vattentrafiken ger upphov till buller och utsläpp som påverkar djuren.

Den största delen av Finlands årliga fiskfångst hamnar i yrkesfiskarens håv. På havsområdena fanns år 2022 cirka 2 150 och i inlandsvattnen cirka 1 700 registrerade kommersiella fiskare. En fjärdedel av finländarna har fritidsfiske som hobby.

Fiskemetoden påverkar fiskens välfärd

Vid fiske ska man välja den metod som skadar fisken minst. Då det gäller den stress som fisken upplever har den tid fisken måste tillbringa levande i ett fångstredskap den största betydelsen. Fiskeredskap ska vittjas regelbundet och tillräckligt ofta så att fiskarna inte behöver tillbringa en lång tid exempelvis intrasslade i ett nät. Fånga och släpp-fiske, där fisken man fångat frisläpps tillbaka i vattnet har nått popularitet under de senaste åren, men innebär stress för fisken. Fånga och släpp-fiske (catch and release, CR) kan skada fisken och utsätta den för sjukdomar, exempelvis vattenmögel. År 2018 statistikfördes cirka sju miljoner kilogram fisk som fritidsfiskare tog upp och släppte fria.

En fisk som fastnar i ett nät skadas i allmänhet mer än en fisk som har simmat in i en katsa. Användningen av nät har minskat inom fritidsfisket. Åren 2018 och 2020 utgjordes 31 % och 36 % av fritidsfiskarnas fångst av nätfiske. Andelen fångst med kastspö och trolling bland fritidsfiskarna var 38 % år 2018 och 28 % år 2020. Vid fiske kan man även skada andra arter och individer än de som man avser fånga. Den mest kända bifångsten vid nätfiske i Saimen är saimenvikaren som kan fastna och dö i fisknäten.

Omedelbar bedövning besparar fångstfisken från onödigt lidande

Då man beaktar fiskens välfärd är det viktigaste att snabbt bedöva fångstfisken och säkerställa dess död. Ett bra tillvägagångssätt är att bedöva fisken genom ett slag mot nacken så fort den tagits upp ur vattnet och genom att säkerställa dess död genom att avbloda den omedelbart efter bedövningen. Små fångstfiskar som inte går att bedöva med ett slag kan dödas genom att bryta deras nacke. Att snabbt säkerställa fiskens död genast efter upptagningen gäller allt fiske, även fisketävlingar. Åsamkande av onödigt lidande är förbjudet enligt lagen om djurvälfärd. Djurskyddsförordningen 14 § (396/1996) förbjuder separat att levande fisk fjällas, rensas eller flås.

Du hittar anvisningar för att beakta kräftornas välfärd på Livsmedelsverkets webbplats. En rapport från Djurens välfärdscentral innehåller information om smärtförnimmelsen hos och bedövningsmetoder för kräftor. Kräftstammarna och kräftornas välfärd påverkas väsentligt av kräftpesten, om vilken observationer ska anmälas till Livsmedelsverkets tillsynsavdelning utan dröjsmål. Kräftpesten är mycket vanlig i Europa och anses vara den största orsaken till att de europeiska kräftarterna är utrotningshotade.

Mängden vildfångad fisk varierar årligen

Under 2000-talet har Finlands årliga fångstmängd av vildfångad fisk varierat mellan 120–190 miljoner kilo fisk. Andelen strömming och vassbuk som fångats i havsområdets kommersiella fiske har under de senaste åren varit cirka 80 % av fångsten. Insjöfiskets viktigaste kommersiella fångstfisk är siklöjan. Marknadssituationen och de årligen varierande fiskekvoterna påverkar fiskets och fångstens mängd.

År 2018 fångade fritidsfiskarna 22 miljoner kilogram fisk och år 2020 31 miljoner kilogram fisk. Ungefär 80 % av fritidsfiskarnas byte fångas i insjöarna. Fritidsfiskarnas fångstmängd har minskat i nästan 30 års tid på grund av en minskning av antalet fiskare och nätfisket.

Till skillnad från fiskar statistikförs kräftor då de fångas enligt djurindivid. Fritidskräftfiskarnas fångst var år 2018 cirka 2 280 000 kräftor och år 2020 2 800 000 kräftor. Man fångade signal- och flodkräftor. Av den totala kräftfångsten är så gott som alla kräftor signalkräftor.

Varje år dödas miljontals djur i trafiken

Många djur skadas och dör i vägtrafiken, men trafikdöd bland djur statistikförs inte officiellt. Vägarna korsar djurens vandringsrutter, bryter in på de vilda djurens hemområden samt ger upphov till buller-, ljus- och utsläppsskador. I miljöer som splittras av vägar och bebyggelse bildas så kallade ekologiska korridorer längs vilka djuren ofta rör sig. Varje djurart har ett typiskt sätt att röra sig: vissa arter rör sig exempelvis regelbundet mellan sommar- och vinterbetesmarker. Djuren har ett naturligt behov av att röra sig oberoende av de vägar eller övriga hinder som människan har byggt. Grodorna rör sig långsamt över vägarna på lekvandringar och höstvandringar till sina övervintringsplatser och är då särskilt utsatta för att bli överkörda. Endast ett fåtal grodor som korsar motorvägarna överlever. Även djur som lever i städernas grönområden är mycket utsatta för trafikdöd.

Statistikcentralen statistikför endast sådana viltolyckor, som leder till fara för människor. Det uppskattas att tre till fyra miljoner fåglar, en miljon däggdjur, en miljon groddjur och cirka 200 000 reptiler dör i Finlands vägtrafik årligen. Säkert dör flest insekter i trafiken, men det finns inte ens en uppskattning av detta antal. Det uppskattas att 194 miljoner fåglar och 29 miljoner däggdjur dör årligen i den europeiska vägtrafiken (Grilo m.fl. 2020).

I Finlands hittills enda doktorsavhandling om vägekologi konstaterar Milla Niemi (2016) att i förhållande till populationens storlek lider vitsvanshjortarna mest av trafikdödligheten. Älgar, rådjur och dovhjortar kommer in på en andra plats. Av de arter som Niemi har undersökt har älgen den största sannolikheten och rådjuret den minsta sannolikheten att överleva en trafikolycka. Trafikens negativa effekter på djuren kan lindras exempelvis genom att bygga passager som går under eller över vägarna. Torra passager under vägbroar minskar effektivt trafikdödligheten bland små och medelstora landlevande djur. För att förebygga trafikdöd bland djuren behövs utöver passager som byggs för djuren över eller under vägarna även utbildning av förarna.

Ekodukter är också effektiva för att minska trafikdödligheten bland djur, ifall det på samma väg även finns viltstängsel. De lämpliga måtten för passager under eller över vägen varierar enligt art, men enligt forskarna bör en ekodukt vara cirka 50 meter bred för stora däggdjur. Ju längre en ekodukt över vägen är, desto bredare bör den vara. Det är dyrt att bygga ekodukter för vilda djur och av forskningen framgick att ekodukterna internationellt sett är för smala, i medeltal 34 meter breda. Bredare ekodukter på 40–60 meter är ekologiskt effektivare ön smalare ekodukter, eftersom de används mer och av flera olika djurarter (Brennan m.fl. 2022).

Enligt en uppskattning är trafiken ansvarig för upp till 65 % av vissa fågelarters dödlighet, 15 % av däggdjurens och groddjurens dödlighet och cirka 5 % av reptilernas dödlighet. Av fåglarna är det i allmänhet småfåglar som får sätta livet till i trafiken. Av däggdjurens trafikdöd uppskattas 65 % vara mullvadar, men även många näbbmöss, igelkottar och fladdermöss dör. Av de medelstora däggdjuren är de vanligaste trafikoffren hardjur och mårdhundar. Av reptilerna är det oftast huggorm och snok som dör i trafiken. I en undersökning som genomfördes i Södra Finland om trafikdödligheten vid broobjekt och kontrollområden var 43 % landlevande däggdjur, 39 % groddjur, 14 % fåglar, 3 % reptiler och 1 % fladdermöss. Djur av liten storlek dör ofta i kollisioner. Beroende på arten dör eller avlivas tre av fyra hjortdjur på olycksplatsen (Niemi m.fl., 2015).

Fåglar dör i trafiken särskilt på försommaren då de oerfarna fågelungarna flyger ur boet. Däggdjurens dödlighet infaller i synnerhet på hösten då de unga, oerfarna djuren börjar röra sig självständigt. På vintern är djurens trafikdödlighet mindre.

År 2022 skedde i Finland 13 758 viltolyckor, i vilka ett hjortdjur (vanligtvis en vitsvanshjort, ett rådjur eller en älg) var delaktig. Uppgifter om vad som sker med djuren i dessa viltolyckor statistikförs inte. Antalet hjortdjursolyckor är störst på hösten och vanligtvis sker olyckorna i gryningen eller skymningen då djuren är aktiva. Antalet älgkrockar är förknippat med älgstammens storlek. Antalet viltolyckor har ökat under årens lopp; år 2020 inträffade över 14 000 viltolyckor.

Djurolyckor kan förebyggas

För att minska trafikdöd bör djurens naturliga vandringsrutter kartläggas och beaktas vid planeringen och bygget av vägnätet. Viltstängsel har byggts längs starkt trafikerade vägar. Viltstängslen minskar inte djurens behov av att röra sig, utan förflyttar risken för olyckor till utkanten av områdena med stängsel. Ekodukter över eller under vägarna som möjliggör djurens rörelse bör byggas i samband med viltstängslen. Tunnlar som är försedda med styrstängsel kan även användas på vägavsnitt utan viltstängsel. Tunnlar för små djur kan byggas så att små djur kan röra sig säkrare.

Vilda djur rör sig naturligt längs med floder och bäckar, och därför kan torra stigar som placeras under broar utnyttjas för att minska djurens trafikdödlighet. I avloppsrör kan exempelvis en torr hylla installeras. Torra stigar och hyllor används åtminstone av mårdhundar, uttrar, möss, mullvadar, råttor, vattenråttor och även fåglar.

Ställvis har man över riksvägarna byggt ekodukter. Enligt Trafikledverkets kameraövervakning användes dessa av totalt 11 vilda däggdjursarter. Mest aktivt använde vitsvanshjortar ekodukterna, men även älgar, vildsvin, rävar, mårdhundar, fältharar, skogsharar, björnar och lodjur. För flygekorrar kan hoppträd lämnas kvar som gör det möjligt för dem att ta sig över vägen. Vägen kan exempelvis även byggas över en dal, då landskapet i bästa fall förblir orört. Samtidigt blir det möjligt för djur och människor att gå under vägen.

Djurolyckor kan också minskas genom att snygga upp vägrenarna. Bättre sikt underlättar observation av ett djur på vägrenen och ger föraren tid att reagera. Genom att planera växtligheten på vägrenarna går det att påverka flyghöjden för vissa fågelarter så att risken för en kollision med en bil minskar. Bullerskydd kan även lämpa sig för detta ändamål.

Man strävar efter att begränsa djurens tillträde till flygplatser med hjälp av stängsel kring flygplatsen. Fåglar hindras från att landa och häcka på flygplatser genom att driva bort dem med lösa skott. Medan flygplan lyfter och landar flyger de i höjd med fåglar, varvid fåglar kan flyga in i planets motorer och dö. Detta är dock enligt Finavia (2015) relativt sällsynt.

En förutseende förare kan rädda livet på ett djur

Vid förebyggandet av djurolyckor är en förutseende, mera sansad körhastighet och omsorgsfull observation av vägrenarna i nyckelposition. Du hittar anvisningar för att minska risken för älgkrock på Trafikskyddetswebbplats.

Vid en djurolycka har fordonets förare en moralisk skyldighet att kontrollera djurets tillstånd. Ett svårt skadat djur ska avlivas så fort som möjligt. Då det gäller storvilt (hjortdjur, stora rovdjur, vildsvin) kontaktar man polisen, nödnumret eller den lokala storvilthandräckningens (SVH) kontaktperson, även i fall där djuret flyr in i skogen efter kollisionen. För att det ska gå så fort som möjligt att spåra det skadade djuret ska olycksplatsen märkas ut tydligt. Ifall djuret flyr efter kollisionen är det särskilt viktigt att ställa ut ett märke på den sidan av vägen dit djuret sågs fly. Ett skadat djur, exempelvis ett stort rovdjur eller ett vildsvin, kan vara farligt och bete sig oberäkneligt. I sådana fall är det säkrare att själv hålla sig i bilen och tillkalla hjälp. Finlands viltcentral ger anvisningar om hur man ska agera  i fall av en viltolycka.

 

Vilda djur som påträffas skadade och döda

Ett vilt djurs tillstånd och behov av hjälp ska bedömas noggrant

Enligt lagen om djurvälfärd (693/2023) (träder i kraft den 1.1.2024) ska ett sjukt, skadat eller på annat sätt hjälplöst vilt djur få hjälp. Om djurets tillstånd är sådant att det vore uppenbart grymt mot djuret att hålla det vid liv, ska djuret avlivas eller avlivningen ombesörjas. Kommunen ska sörja för att sjuka eller skadade vilda djur som förts till en av kommunen ordnad veterinärmottagning avlivas.

Ett vilt djurs tillstånd ska bedömas med beaktande av helhetsbilden. Det är inte alltid lätt för en människa att identifiera djurets behov av hjälp. En fältharehona kan exempelvis lämna sin unge att vänta i en lång tid, och det finns då ingen anledning att störa ungen. Ett svårt skadat djur kräver alltid omedelbara åtgärder. Ett skadat vilt djur kan uppleva människans närvaro som hotande och bete sig oberäkneligt eller farligt. För vissa vilda djur kan närkontakt med människor leda till dödlig stress. Då man hanterar ett sjukt eller skadat djur ska man även beakta eventuella sjukdomsalstrare. En del zoon och djurpensionat tar emot sjuka och skadade vilda djur.

Målet med att sköta ett vilt djur ska alltid vara att djurets tillstånd förbättras så att det kan återbördas till naturen. I vissa fall kan återbördande av en djurindivid som har vårdats ge upphov till en sjukdomsrisk för områdets ursprungsfauna. Till exempel skulle återbördande av en saimenvikare som har vårdats på Högholmen ha varit en risk för den utrotningshotade populationen av saimenvikare. Fallet blev ett förhandsavgörande: En saimenvikare som har bortförts från Saimens vattenområde får inte längre återbördas till sina hemvatten.

Anmäl polisen om storvilt som har varit med om en trafikolycka

Polisen ska anmälas om storvilt som har varit med om en trafikolycka eller skadats på annat sätt. Storviltshandräckning (SVH) är en organisation som upprätthålls av viltvårdsföreningarna och som förmedlar handräckning av jägare till polisen vid storviltskonflikter. De vanligaste SVH-uppgifterna är att spåra hjortdjur, stora rovdjur och vildsvin som har skadats vid kollisioner samt att driva bort stora rovdjur från områden med tät bebyggelse. Verksamheten grundar sig på avtal mellan polisen och viltvårdsföreningen samt viltförvaltningslagen. Larmsystemet sätts igång med polisens begäran om handräckning. De jägare, hundförare och jaktsällskap som deltar är med på frivillig basis.

Ett viltdjur som har påträffats dött tillhör i huvudsak innehavaren av jakträtt på området. Djur som har avlivats på polisorder tillfaller staten. Kommunal- eller länsveterinären ska anmälas om ett vildsvin som har påträffats dött. En säl som har dött eller fastnat i fångstredskap ska anmälas till Naturresursinstitutet, en död saimenvikare till Forststyrelsen. Stora rovdjur, uttrar och skogsrenar som påträffas döda ska anmälas till Livsmedelsverket, dit även övriga vilda djur som har påträffats döda kan anmälas. Ett djur som har påträffats dött kan skickas till Livsmedelsverket för undersökning. Ett fridlyst djur som har påträffats dött får inte tas tillvara, men djuret kan levereras till ett forskningsinstitut för utredning av dödsorsaken. Ett vilt, icke fridlyst djur som har påträffats dött kan begravas eller bortskaffas med blandavfallet.

Dödsorsaker hos vilda djur

Det är ofta svårt att utreda dödsorsaken för vilda djur

Det går inte att samla in exakt statistik över dödsorsakerna för vilda djur, eftersom endast en liten del av de döda djuren undersöks. Exempelvis bedömer Forststyrelsen att saimenvikarens faktiska dödlighet är tre gånger större än den dödlighet man känner till. Dödsorsaker för vilda djur är bland annat olyckor, exempelvis trafikolyckor, att bli byte för ett rovdjur eller en människa, att svälta ihjäl och sjukdomar. Småfåglar dör exempelvis av den inflammation i krävan som kan orsakas av salmonella och hardjur av den kraftiga allmänna inflammation som orsakas av tularemi. En trimklippare eller en robotgräsklippare kan skada en igelkott så svårt att den dör. Det är ofta svårt att utreda dödsorsaken för ett vilt djur, eftersom ett sjukt djur ofta kan bära på sjukdomsalstrare. Vilda djur som har försvagats av sjukdom blir också lättare byte för rovdjur.

Man känner bättre till dödsorsakerna för stora rovdjur, särskilt vargar, än för andra vilda djur. Livsmedelsverket publicerar en dödsorsaksrapport för varje individuell varg som har undersökts. Den vanligaste dödsorsaken hos stora rovdjur som undersöks är trafikolyckor. Detta kan bero på att stora rovdjur som har varit med om trafikolyckor hittas, och därför kan de vara överrepresenterade i statistiken.

Saimenvikarens kända dödsorsaker är att bli byte för ett rovdjur och att drunkna i fisknät. Individuell information om saimenvikare som har påträffats döda finns på Forststyrelsens webbplats.

Tabell 12 visar dödsorsaker för finländska stora rovdjur åren 2016–2021 (klicka för att förstora tabellen). Dödsorsakerna har plockats ur Livsmedelsverkets årliga publikation Djursjukdomar i Finland.

Tabell 12. Dödsorsaker för stora rovdjur Fynd om stora rovdjur som påträffats döda eller avlivats på polisorder (*)

A=järv, I=lodjur, K=björn och S=varg. * Fynd hos djur som avlivats på polisorder. ** Det finns inte uppgifter om dödsorsaken för alla djur som undersökts.

Av de stora rovdjur som avlivats på polisorder har en stor del rört sig i närheten av bebyggelse. Vid undersökning av vargar som fällts på polisorder påträffas ofta tidigare skador och skottskador, exempelvis inkapslade hagel eller skottskärvor. Skottskadorna tyder på tjuvjakt.

Livsmedelsverket undersöker stora rovdjur som har påträffats döda, dött i trafiken, avlivats på grund av sjukdom eller skada och stora rovdjur som har avlivats på polisorder. År 2018 fattade polisen beslut om avlivning av nio vargar (uppgifterna kommer från en avhandling från Polisyrkeshögskolan). Samma år inkom fyra vargar som avlivats på polisorder till Livsmedelsverket för undersökning. Statistiken visar inte hela sanningen om dödsorsakerna för stora rovdjur, eftersom alla de döda individer som inte påträffats och levererats till Livsmedelsverket eller Naturresursinstitutet förblir oundersökta.

Stora rovdjur är fridlysta villebråd som kan jagas antingen med stamvårdande eller skadebaserade dispenser. Stora rovdjur som har jagats med dispens undersöks vid behov vid Naturresursinstitutet, och därför ingår stora rovdjur som jagats på detta sätt inte i tabell X. Skadebaserade dispenser beviljas av Finlands viltcentral. Stamvårdande dispenser kan beviljas för jakt på områden med stor förekomst av arten.

Bly är ett dödligt gift

Varje år dör i synnerhet örnar och svanar av blyförgiftning. Det är den vanligaste enskilda dödsorsaken för havsörnar. Bly från jaktvapnens kulor eller fiskeredskapens sänken kommer in i rovfåglarnas kropp då de äter vattenfåglar som har skadats vid jakt eller rester av fåglar som innehåller blyhagel eller skärvor av dessa. Fåglar kan också picka i sig blyhagel eller -sänken som malstenar för sin muskelmage. Bly förorsakar anemi, skadar nervsystemet och förlamar kroppens funktioner. Blyförgiftning leder ofta till att djuret långsamt svälter ihjäl.

Användning av blyhagel vid jakt på vattenfågel förbjöds på nationell nivå i Finland år 1996. Europeiska kommissionen godkände i januari 2021 ett förbud mot användning av blyhagel på våtmarker (förbudet träder i kraft år 2023). Europeiska kemikaliemyndigheten (ECHA) har till Europeiska kommissionen föreslagit en allt strängare begränsning av användningen av blykulor och blyhagel samt fiskesänken av bly. Det finns rikligt med ersättande hagelmaterial på marknaden.

Enligt Naturresursinstitutets experimentella statistikpublikation) var antalet patroner som avfyrades i jaktsituationer i Finland år 2021 2,6 miljoner hagelgevärspatroner, varav 37 % var blyfria. Cirka 620 000 gevärspatroner avfyrades, varav 27 % var blyfria.

• Totalt 2 620 000 st. hagelgevärspatroner avfyrades, varav 980 000 st. var blyfria
• Totalt 620 000 st. gevärspatroner avfyrades, varav 170 000 st. var blyfria

Källa: Naturresursinstitutet, Statistik, Jakten, Antal patroner som avfyrades i jaktsituationer år 2021(Experimentell statistikpublikation)

Polisen avlivar djur i tjänsten

År 2019 avlivade polisen 1 122 djur i tjänsten, oftast på området för polisinrättningen i Västra och Östra Nyland. Ofta handlar det om ett vilt hjortdjur som har skadats i en trafikolycka. I enlighet med polislagen (872/2011) har en polisman rätt att fånga och som en sista utväg avliva ett djur som orsakar fara för människors liv eller hälsa eller betydande skador på egendom eller allvarligt äventyrar trafiken.  Ett djur bör också avlivas om det skulle innebära uppenbar grymhet mot djuret att hålla det vid liv.

 

Sjukdomar hos vilda djur

Alla kan genom sin egen verksamhet påverka sjukdomssituationen för vilda djur

Livsmedelsverket följer med sjukdomarna bland vilda djur i Finland och publicerar årligen rapporten Djursjukdomar i Finland som även innehåller uppgifter om djursjukdomssituationen för vilda djur. Den planmässiga uppföljningen grundar sig på prover som Finlands viltcentral, Naturresursinstitutet samt jägare och fiskare har levererat till Livsmedelsverket.  Den allmänna sjukdomsuppföljningen grundar sig på prover som medborgare, forskningsinstitut och myndigheter har levererat.

Alla kan genom sin egen verksamhet påverka sjukdomssituationen för vilda djur. God praxis är exempelvis att ombesörja hygienen på utfodringsplatser samt att hålla produktionsdjur och sällskapsdjur åtskilda från vilda djur. Även korrekt hantering av fiskavfall samt tarmar och organ från vilt är viktigt för att bekämpa sjukdomar.

Nedan presenteras aktuella, svåra sjukdomar hos vilda djur, som väsentligt påverkar djurens välfärd. En del av de smittsamma sjukdomsalstrarna kan spridas till människor och tvärtom. Sådana sjukdomar kallas för zoonoser. Zoonoser följs särskilt upp i sjukdomsundersökningar på vilda djur.

Myxomatos hos kaniner

Myxomatos är en sjukdom hos kaniner, fältharar och skogsharar som orsakas av ett virus och som kan leda till hög dödlighet och plötslig död bland ungarna. I Finland påträffades myxomatos för första gången bland vildkaniner år 2020. För att förhindra spridning av sjukdomen ska sällskaps- och produktionskaniner hållas avskilda från vildkaniner och vaccineras mot myxomatos.

Kaningulsot RHD

kaningulsot (rabbit hemorrhagic disease, RHD) skadar de inre organen och förorsakar dödlighet. Sjukdomen har förekommit i Europa i flera årtionden, men i Finland påträffades den för första gången först år 2016. Hos vildkaninerna i huvudstadsregionen har viruset förekommit epidemiskt under åren 2016 och 2019. Hos skogsharen har viruset påträffats för första gången 2017 och hos fältharen 2019. Hos sällskapskaniner har viruset påträffats särskilt under år 2019.

Afrikansk svinpest

Afrikansk svinpest är en hemorragisk sjukdom hos svin som förorsakas av ASF-viruset och sprids lätt. Sjukdomen kan leda till dödlighet på upp till 100 % i en svinpopulation. Viruset förekommer i alla utsöndringar från det smittade svinet, och det kan finnas kvar i kroppen i flera månader. Det finns inga vaccin eller behandlingar mot sjukdomen. Afrikansk svinpest förekommer i flera europeiska länder, men i Finland har man inte hittills påträffat sjukdomen. Den vildsvinsarbetsgrupp som har tillsatts av jord- och skogsbruksministeriet har avgett ett betänkande, i vilket framställs åtgärder för att kontrollera vildsvinsstammen och bekämpa spridningen av den afrikanska svinpesten.

Aujeszkys sjukdom

Aujeszkys sjukdom orsakas av ett pseudorabiesvirus och sprids till svin och andra djur men inte människor. Sjukdomens varierande symtom kan leda till dödlighet på upp till 100 %. Aujeszkys sjukdom ska bekämpas enligt lag. Finland är fritt från Aujeszkys sjukdom, men antikroppar mot sjukdomen har påträffats här hos vildsvin år 2022.

Avmagringssjuka hos hjortdjur

Avmagringssjuka hos hjortdjur (chronic wasting disease, CWD) är en sjukdom som orsakas av prionproteinet. CWD är bland annat besläktat med galna kosjukan. Sjukdomen framskrider långsamt och leder till att djuret magrar. Sjukdomen påträffades för första gången i Europa bland vilda fjällrenar i Norge år 2016. Då avlivades hela flocken. Hittills har man i Finland påträffat två positiva prover av TSE-sjukdom bland älgar. Den form av TSE-sjukdom som har påträffats i Norden anses vara en medfödd hjärnsjukdom, och inte den egentliga CWD-sjukdomen som sprids från ett djur till ett annat med utsöndringar och via miljön.

Riemerella anatipestifer-bakterien

Riemerella anatipestifer är en bakterie som orsakar en allmäninfektion hos uppfödda änder, gäss, kalkoner och fasaner. Bakterien kan spridas med andningsluften eller via sårig hud. Bakterien påträffades för första gången i Finland år 2015 hos vilda sångsvanar och vitkindade gäss.

Fågelinfluensa

Fågelinfluensa är en influensa som orsakar av ett virus i A-gruppen. A-virusen är typiska bland vattenfåglar och varierar i sin förmåga att förorsaka sjukdom. De två undertyperna H5 och H7 innefattar även virus som kan leda till allvarliga epidemier. Symtom på fågelinfluensa är apati, aptitlöshet, sänkt äggproduktion, svullnad i huvudregionen och eventuella symtom i det centrala nervsystemet. Sjukdomen kan snabbt leda till döden, och då hinner inga symtom uppstå. Dödligheten kan vara hög.

Fågelinfluensa sprids lätt bland fåglar. Om den sprids till fjäderfägårdar kan den döda många djur, och därför ska kontakter mellan fjäderfä och vilda fåglar förhindras. Vissa stammar kan även spridas till människan, men endast genom direkt kontakt med en sjuk fågel. Fågelinfluensa är en djursjukdom som ska bekämpas enligt lag.

Ett högpatogent virus påträffades för första gången i Finland år 2016 hos viggar och havsörnar. Därefter har högpatogent virus påträffats närmast hos havsörnar och på vintern 2021 hos uppfödda och frilevande fasaner samt hos vilda fåglar i Södra Finland. Som försiktighetsåtgärd avlivades alla fåglar som hade vårdats på Högholmens vilddjurssjukhus efter att smitta hade påträffats hos en duvhök som hade vårdats på Högholmen.

Våren 2023 har högpatogen H5N1-fågelinfluensa påträffats hos flera vilda fåglar i Södra Finland. Fågelinfluensa har på sommaren 2023 även spridits till pälsdjur, och myndigheterna har bestämt att pälsdjuren ska avlivas på grund av sjukdomen. Muterat virus har påträffats vid flera pälsfarmar och viruset har inte enbart spridits från fåglar till pälsdjur, utan även mellan pälsdjur. Vid pälsfarmarna har sjukdomen påträffats hos alla de pälsdjur som vanligtvis farmas: minkar, mårdhundar, blårävar, silverrävar samt korsningar mellan dessa.

Aktuell information om fågelinfluensa finns på Livsmedelsverkets webbplats.

Rabies

Finland har varit fritt från rabies sedan år 1991. För att förhindra spridningen av rabies har betesvaccin redan i årtionden spridits längs sydostgränsen och sydkusten. Betesvaccin är effektiva mot rabies och skyddar både vilda djur och husdjur mot rabiesviruset. Betesvaccin är ett exempel på en djurvänlig metod att förebygga spridning av en sjukdom bland vilda djur.

Ekinokockos

Ekinokocker är parasiter hos köttätare, i vars livscykel huvudvärdarna utgörs av rovdjur och mellanvärdarna av växtätande däggdjur. I Finland har ekonikockos påträffats hos älgar närmast i Östra Finland, men från och med år 2017 även längre västerut. Spridningen av ekinokockos kan fördröjas och förebyggas genom att ändamålsenligt bortskaffa slaktavfall från hjortdjur. Lungor och lever från älg som eventuellt kan innehålla ekinokockens larvblåsor får inte ges råa till jakthundar och inte heller lämnas kvar i naturen för små rovdjur.

Ekinokockos hos mullvadar förekommer inte i Finland. För att förhindra att den sprids till Finland strävar man efter att kräva att hundar och katter som importeras till Finland har fått läkemedel mot ekinokockos. Trots att ekinokockos hos mullvadar inte ger upphov till symtom hos huvudvärddjuret (exempelvis en hund), kan den med avföringen spridas till mellanvärdar, det vill säga mullvadar samt till människan. Avsikten med läkemedelsbehandling mot ekinokockos är i första hand att skydda den vilda faunan mot en ny sjukdom.

De vilda djurens och människornas intressen är i kollisionskurs

De vilda djurens och människornas intressen är ofta motstridiga. Hur dessa intressekonflikter löses kan väldigt långt påverka den allmänna inställningen till vilda djur. Målet ska alltid vara en situation där de vilda djuren och människan kan leva fredligt sida vid sida.

Jord- och skogsbruk, byggverksamhet, trafik, produktion och överföring av energi samt gruvverksamhet är exempel på åtgärder som skadar de vilda djurens liv och livsvillkor. Fågelbon förstörs i samband med de årliga skogsavverkningarna och åkerarbetena. En del fåglar och fladdermöss dör då de kolliderar med ellinjer, vindkraftverk och byggnader. Vilda djur blir påkörda av skogs-, trädgårds- och jordbruksmaskiner samt av bilar.

Vilda djur ger upphov till ekonomiska förluster exempelvis för jordbrukare och fiskare. Stora rovdjur, särskilt järven, dödar renar och förorsakar därmed förluster för renägare. Gråsälar ger upphov till skada för fiskenäringen. Vargar dödar cirka hundra får och några tiotals hundar årligen. Staten ersätter skador som förorsakats av stora rovdjur och hjortdjur. Viltskadelagen innehåller bestämmelser om ersättning av skador förorsakade av viltdjur. De skador som förorsakas av vilda djur kan och bör förebyggas.

De täta hjortstammarna i Södra Finland och de stora gåsflockarnas vilopauser och måltider under flyttningen har under de senaste åren upplevts som problematiska. Miljöministeriets och jord- och skogsbruksministeriets arbetsgrupp för frågor som rör vitkindade gäss föreslår som lösning att skrämma bort fåglarna med stöd av dispenser samt att erbjuda lämpliga alternativa matplatser. Om skador ändå uppkommer kan de ersättas. Jordbrukarna kan även ansöka om dispens för att skjuta gässen. Regeringen har år 2023 linjerat att man då det gäller livskraftiga arter, såsom skarven och den vitkindade gåsen, kommer att avlägsna jaktbegränsningarna och överföra arterna att omfattas av jaktlagen.

Med rätt slags planering är det möjligt att förena viltvården och jordbruket. Vilda djur kan exempelvis beaktas genom att bland åkrarna lokalisera skogsdungar och åkerrenar från vilka skörden inte tröskas. På så sätt kan man öka de vilda djurens gömställen och näringsintag samt områdenas biodiversitet.

Skogsbruket försvagar de vilda djurens livsvillkor. Exempelvis är dikning främst skadligt för djuren. Orrungar drunknar i skogsdiken med branta kanter och högt vatten, och på grund av dikningen trivs dalripan inte längre i Södra Finland. Särskilt skogshönsen har fått lida på grund av den effektiva skogsvården, och deras stammar har minskat på grund av livsmiljöernas splittring. Älgarna har däremot haft nytta av samtidshistoriens skogsvårdsåtgärder. Då de äter plantbestånd ger de upphov till skada för skogsnäringen. Skogsägare kan ansöka om och få ersättning för skador orsakade av älgar.

Tiotusentals fågelbon förstörs vid sommarens skogsavverkningar. BirdLife Finland har som mål att avverkningarna ska upphöra under häckningstiden. Finlands Naturskyddsförbund har gjort en vädjan om häckningsfrid för fåglarna och krävt att skogsavverkning ska förbjudas under fåglarnas viktigaste häckningstid i maj och juni.

 

Jakt och viltvård

Förutom villebråden berör jakt även andra djurgrupper

Jakten har en stor betydelse för viltets välfärd. En betydande mängd vilda djur dör och skadas vid jakt.

Finlands Naturpanel föreslår att för att öka naturskyddet och minska skogsnäringens naturskador ska man utöver övriga åtgärder sluta jaga utrotningshotade arter. Enligt panelen bör man genom lagändringar förutsätta att arter som klassificeras som utrotningshotade, och arter vars stammar uppvisar en kraftig tillbakagång men som ännu inte uppfyller kriterierna för att vara utrotningshotade, ska fredas från jakt. På motsvarande sätt föreslås att de nödvändiga lagarna ändras så att man möjliggör att en art vars livskraft har återställts kan återupptas bland de arter som jagas.

Enligt Naturresursinstitutets statistik (tabell 13) jagas cirka 600 000 däggdjur årligen i Finland, över en miljon fåglar och 100–300 havsdäggdjur. Statistiken visar inte antalet individer som har dödats då det gäller djurarter som klassificeras som skadedjur och som faller helt utanför skyddet, exempelvis gnagare.

Cirka 300 000 finländare har tillstånd att jaga. Jaktkortet löses ut årligen och betalning av viltvårdsavgiften är en förutsättning för det. Inga stora förändringar har skett i antalet jägare under 2000-talet. Jägarnas genomsnittliga ålder är cirka 50 år, och 7 % av dem är kvinnor. Två tredjedelar av innehavarna av jaktkortet jagar aktivt varje år.

Jakten regleras genom jaktlagen och jaktförordningen. Finlands viltcentral publicerar årligen artspecifika jakttider, som grundar sig bland annat på resultaten från de årliga vilttriangelinventeringarna.  Genom jaktbegränsningar strävar man efter djurstammarnas hållbarhet.

Tabell 13. Finlands viltfångst i form av riktgivande individantal åren 2010–2021 (källa: Naturresursinstitutet, Statistik)

	2010	2011	2012	2013	2014	2015	2016	2017	2018	2019	2020	2021
Skogshare	159200	182300	155900	187700	183200	152500	118000	81000	86000	79700	97300	90500
Fälthare	89000	71700	66600	66100	64900	60100	63400	50600	60500	60100	71200	72700
Kanin (2005–)	1200	1200	1100	1150	2100	5000	420	800	1400	1500	700	270
Ekorre	5300	4300	3500	7100	10400	7200	4800	1800	5100	4700	6400	4600
Bäver	6300	5100	3700	4200	6700	5300	5000	2400	6200	4800	5500	3700
Bisamråtta	5900	3600	2300	3600	5800	1600	1000	1200	4900	300	800	300
Räv	52700	52700	50600	46100	51100	42200	49100	51100	47800	40300	45900	40100
Mårdhund	164200	169800	144500	157200	175700	159700	212500	149700	180600	138000	168300	114600
Hermelin	2000	2000	3500	2000	800	1600	2700	800	1500	1000	1500	1300
Mink	54200	48600	36300	40000	36100	37900	52700	51300	48900	38100	52100	34900
Iller	600	300	500	700	500	1500	1800	..	..	166	185	131
Mård	25600	25600	17600	22700	17100	15700	18000	18100	29000	21700	25900	16200
Grävling	14000	12400	13400	8600	12000	10000	17400	12900	15300	10700	13000	10500
Utter (2000-)*	7	9	1	3	2	..	13	8	17	7	4	7
Älg	68423	58577	39979	38025	39488	44122	49674	56581	58219	52302	49131	42484
Vitsvanshjort	25455	21555	22135	21385	24773	26578	32233	41161	52781	60523	69965	74243
Skogsren (2000–)	43	48	38	11	20	18	18	19	18	17	18	15
Dovhjort	128	77	75	59	50	61	70	101	96	127	201	245
Rådjur	3487	2737	3632	3559	4192	4771	7884	9392	9228	17208	21422	21973
Mufflonfår (1997-)	13	24	42	40	43	25	45	20	40	39	47	101
Vildsvin (2008-)	100	100	90	160	386	486	502	571	882	855	1210	1413
Varg	..	..	..	..	13	31	56	36	16	20	8	35
Björn	..	..	..	..	121	126	179	241	338	305	350	389
Lo	..	..	..	..	547	425	570	455	260	192	263	354
Gråsäl (1998–)	350	165	177	134	184	157	185	232	213	316	266	421
Östersjövikare (2015-)	..	..	..	..	..	15	87	202	210	266	310	277
Sädgås	5100	3600	3900	3300	0	0	0	100	..	100	508	305
Grågås	8900	5500	7700	4900	7900	3000	6500	8700	6300	4700	4200	1321
Kanadagås	6200	8500	3200	7800	7300	3600	8200	3800	5700	6100	5900	4300
Bläsand (2003–)	38500	33700	35100	35500	31800	23400	26300	27300	18400	19300	4034	3389
Kricka (2020-)	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	49000	68100
Årta (2020-)	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	821	647
Kricka och årta (-2019)	124300	126200	94100	124000	109200	77500	86300	93000	80500	82100	–	–
Gräsand	265400	258500	241600	282400	255200	249400	183700	180200	157600	201000	194700	186700
Stjärtand	7200	6300	2400	4800	7400	3400	3200	6100	5300	1800	804	775
Skedand	4000	3500	2400	3600	4300	2500	3400	3000	1100	800	406	436
Brunand (2003–)	900	400	500	600	2200	100	600	100	0	0	0	0
Vigg	1400	2500	4400	3400	2400	1400	1100	1000	1100	400	146	179
Ejder	5200	7100	1100	4300	2700	2200	1700	1300	1400	3200	327	257
Alfågel	8000	8600	11700	19400	13600	9100	14700	8000	2900	1800	596	424
Storskrake (2003–)	5100	4000	1400	1700	1700	2800	1400	3100	1800	2800	306	187
Skrakar (–2002)	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–
Andra sjöfåglar (–2002)	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–	–
Järpe	92100	117400	75100	75500	50000	40100	17300	15500	39900	45600	29400	38100
Ripa	8400	61700	21800	27900	22900	35800	36000	14800	20300	32500	38600	20200
Orre	170600	242900	183600	202200	136700	105200	56500	32800	88000	122600	115700	140300
Tjäder	35100	73100	36300	50600	33400	28100	19400	13400	35900	30900	34300	27900
Rapphöna	5000	3500	1600	2300	1200	4900	3100	2400	5600	6000	5812	6333
Fasan	35600	43900	34200	22100	22000	50500	29100	25600	28300	28000	19600	23600
Ringduva	232100	239800	220500	260800	270900	235100	235000	210200	263600	307900	324000	256700
Sothöna	600	700	400	800	400	1100	100	0	0	0	48	55
Morkulla	4700	4100	3100	3700	3400	7500	3200	6500	2300	1700	3500	2200
Kråka**	182000	174700	170700	137900	155200	162900	138200	98500	140600	105600	143100	104300
Skata**	102400	94100	96900	89600	64800	82400	84500	62500	74000	55300	51900	48400
Måsar (2004–)**	33000	38100	58700	25400	25100	27400	35300	17300	15200	20400	8400	12100

• Fångstmängden av hjortdjur, övriga klövdjur, stora rovdjur och sälar samt andra anmälningspliktiga arter har uppgetts av Finlands viltcentral.
• Fångsten av vitsvanshjort, skogsren, dovhjort och rådjur har givits per jaktår.
• Arter som omfattas av tillståndsplikt och anmälningsskyldighet (hjortdjur, stora rovdjur etc.) har rapporterats på individnivå.
• Övriga arter har rapporterats med en noggrannhet på 100 individer.
• 0 = inga alls eller under 50 stycken
• .. = uppgifter saknas, fångsten av arten i fråga har inte bedömts under året och/eller i området i fråga
• *I Naturresursinstitutets statistik ingår uttern inte i artgruppen för pälsdjur
• **Kråkan, skatan och måsarna är icke fridlysta arter

Jägarens färdigheter påverkar villebrådets välfärd

Djurets välfärd som grundar sig på dess egen upplevelse upphör då djuret förlorar medvetandet och inte längre återfår det. Därför är det ur välfärdens synvinkel vid jakt väsentligt att ombesörja att villebrådet dör eller förlorar medvetandet omedelbart, och att det medvetslösa djurets död säkerställs exempelvis genom blodavtappning.

Djuret ska alltid avlivas så fort som möjligt och genom att undvika onödig smärta och onödigt lidande. För att undvika onödig smärta och onödigt lidande ska fällor och fångstredskap vittjas regelbundet, så att djuret inte behöver lida av hunger, törst, smärta eller plågor i fällan eller fångstredskapet. Man kan även utnyttja en viltkamera för att bli varse om rörelse i en fälla.

När jägaren skjuter ett djur ska han eller hon alltid sträva efter en möjligast exakt träff som dödar omedelbart. Jaktförordningen innehåller bestämmelser om de jaktvapen och -metoder som tillåts för varje art. En undantagsbestämmelse är att även ett annat ändamålsenligt skjutvapen får användas vid avlivning av ett djur som är skadat, i en fotsnara, gryt, fälla, ett blockfält, under en byggnad eller en vedtrave eller på annat sätt i ett hjälplöst tillstånd. Enligt jaktförordningen ska till närmaste polis utan dröjsmål anmälas om ett skadat vildsvin, en skadad varg, björn, järv eller ett skadat lodjur.

Syftet med den jägarexamen som krävs av jägare, det skjutprov som krävs för fångst av hjortdjur och björn samt den utbildade jaktledare som krävs för jakt med jaktsällskap är att säkerställa att endast kompetenta och sakkunniga jägare deltar i jakten. En ansvarsfull jägare högaktar naturen och villebrådet. De etiska regler för jakt som publiceras av Finlands viltcentral hjälper att granska den egna jaktpraxisen ur en etiskt hållbar synvinkel. På webbplatsen Riistainfo.fi hittar du rikligt med utbildningsmaterial för jägare som har publicerats av viltcentralen.

En apporterande hund är till hjälp vid sök av skadade villebråd

Användning av en apporterande hund vid fågeljakt är en utmärkt metod att möjliggöra att villebrådet snabbt påträffas och besparar därmed det skadade djuret från onödigt lidande. När villebrådet hittas innebär det att jägaren inte behöver skjuta fler djur än han eller hon behöver. Målet med  noutajapörssi (”retrieverbörsen”)som upprätthålls av organisationen för retrieverhundar i Finland är att hjälpa hundlösa jägare och retrieverhundtränare att mötas.

Förutom en apporterande hund kan även en spårhund användas för att hitta ett villebråd. En spårhund jobbar kopplad och stör således inte vilda djur exempelvis under parningstiden. En spårhund kan förutom i jaktsituationer utnyttjas vid trafikolyckor för att spåra skadade djur.

Lagstiftningens effekter på viltets välbefinnande varierar

De ändringar som under de senaste åren har gjorts i lagstiftningen gällande exempelvis fångstmetoder, användningen av hund och fredningstider kan ha en effekt på de vilda djurens välfärd.

Användning av jaktbåge tilläts år 2017 bland annat för jakt av vitsvanshjort, skogsrenar och vildsvin trots att väldigt lite forskningsdata om effekten av jakt med båge på vitsvanshjortens välfärd har publicerats internationellt, i Finland inte överhuvudtaget. Användning av jaktbåge tilläts dock inte vid älgjakt. En uppföljningsundersökning om jakt med båge inleddes år 2019.

Den maximala mankhöjden för en hund som driver hjortdjur ökades från 28 cm till 39 cm år 2019, vilket möjliggör användning av hundraser med längre ben än förut för att driva hjortdjur, exempelvis beagle, drever och bassethund. Ändringen motiverades i synnerhet med effektiviseringen av jakten på vitsvanshjort. Användning av hund vid älgjakt föreslogs tillåtas även i januari, men förslaget godkändes inte.

Att tillåta en högre mankhöjd för en drivande hund är förknippat med en risk för villebrådets välfärd. Risken ökas i och med att de snabbare hundarna kan driva villebrådet så att det blir utmattat. Med beaktande av stresshormonet kortisol är den drevjakt som människor tillämpar vid jakt på hjortdjur mer stressframkallandesom metod än pyrschjakt.

Fredningen av älghonans kalvar försämrades år 2016 för att tygla älgstammens hondominans (med stöd av fredningstiden för hjortdjur med kalvar får en ko som har kalvar inte skjutas). I praktiken ansågs att fredning av kalvar bibehålls med hjälp av anvisningar till jägare och etiska regler. Även om god jaktpraxis inte omfattar att skjuta en hona med kalvar, kan denna försämring av fredningen öka risken för att kalven måste övervintra utan honan. Utan honan klarar en älgkalv som är under ett år gammal dåligt av vintern. Jaktledaren ska ombesörja att man så fort som möjligt fäller en kalv som har förlorat modern.

År 2020 ändrades jaktlagen tillfälligt på grund av coronapandemin, så att skjutprov som skulle förfalla samma år inte behövde förnyas, utan deras giltighet förlängdes med ett extra år. Skjutprov för hjortdjur och björn ska i normala förhållanden förnyas med tre års mellanrum.

I början av augusti 2023 förbjöds skymningsjakt av vattenfåglar. Syftet med förbudet är att det under jakt ska vara tillräckligt ljust för att kunna känna igen fågelarter, vilket minskar risken för att fredade arter och arter som minskar i antal skjuts i misstag. Förbudet mot jakt i skymning förbättrar skottsituationen och möjligheten att känna igen arter, och när det är ljust är det också lättare att snabbt hitta och avliva fåglar som skadats och därmed undvika att de lider onödigt.

Riistainfo.fi presenterar på ett lättfattligt sätt de ändringar av lagstiftningen som gäller jakt från och med år 2017.

Viltvården främjar en gott jaktbyte

Målet med viltvård är att för viltet säkerställa gynnsamma föröknings- och livsvillkor. Ur jaktens synvinkel strävar men genom viltvård efter ett gott jaktbyte. Varje jägare kan genom sin egen verksamhet förbättra de vilda djurens livsvillkor.

Viltvården kan omfatta (vinter)utfodring av djuren, bobygge, planering av jordbruksmiljön med beaktande av vilda djur och iståndsättande av livsvillkor, exempelvis att anlägga våtmarker. Våtmarksarbetet väcker intresse på alla håll i landet och man känner till våtmarkernas mångsidiga goda effekter, men det finns ett behov för praktisk rådgivning. Motivet för att anlägga en våtmark för viltvård är de förbättrade möjligheterna till jakt.

Viltvårdsarbete utförs även i större projekt: exempelvis iståndsätts och anläggs livsmiljöer för vattenfåglarnas ungar och ett nätverk av viloområden för fåglar samt effektiviseras fångsten av små rovdjur inom ramen för jord- och skogsbruksministeriets Sotka-projekt.

I viltvårdsarbetet kan fångsten av små rovdjur ge upphov till motstridigheter, då man förbättrar livsvillkoren för en art genom att döda individer av en annan art. Även den fångst av små rovdjur som har arrangerats i form av tävlingar har väckt mycket diskussion om det etiska berättigandet av verksamheten.

Utfodring av vilt har fördelar, men medför även risker för djurens välfärd.

Med hjälp av tilläggsutfordring för vilda djur kan deras överlevnad i naturen främjas. Utfodring av vilt motiveras ofta av en större viltstam i området och därigenom en bättre jaktfångst. Exempelvis utfodras vitsvanshjortar i Finland av viltvårdsskäl, men även för att hjorten är lätt att skjuta genom att ligga på pass på utfodringsplatsen: det är lätt att få en exakt träff på ett djur som har stannat upp för att äta. Ur villebrådets synvinkel är det mindre stressfyllt att bli skjuten på utfodringsplatsen än att jagas genom drev av människa eller hund.

Rätt utförd kan utfodring förbättra viltets välfärd och hjälpa dem att klara av vintern, men utfodringen medför även risker: utfodringsplatserna kan bli platser där sjukdomar sprids och även locka till sig andra (oönskade) djurarter, för vilka maten inte är avsedd. Genom utfodringen påverkar man även djurens beteende: på utfodringsplatser där djurtätheten är högre än normalt har även djurens aggressivitet konstaterats öka. Ökat aggressivt beteende leder till större stress och fler skador hos djuren.

Djurens rörlighet kan styras med hjälp av utfodringsplatsens placering

Då man utfodrar vilda djur ska man bland annat beakta vilket slags mat man använder, var och hur maten placeras samt när djuren utfodras. Exempelvis ska man då man utfodrar mindre hjortdjur se till att basnäringen hålls oförändrad hela vintern. Det är bra att erbjuda endast små mängder av olika näringskällor i taget. En snabb ändring av näringen kan skapa oreda i matsmältningssystemet som grundar sig på bakterieverksamhet och försvåra eller förhindra upptagningen av näringsämnen.

Utfodringsplatsen ska grundas på en öppen plats, så att de djur som äter kan upptäcka rovdjur i tid och fly. Med hjälp av placeringen av utfodringsplatser kan djuren styras bort från närheten av odlingsmarker och vägar, vilket hjälper att minska konflikterna mellan människan och djuret. Det är bra att erbjuda foder ur fodringsautomater eller skyddstak, så att vildsvin inte kommer åt fodret. Hjortar kan exempelvis utfodras med hö, vilket inte lockar vildsvin.

Utfodringen ska inte avslutas mitt i en säsong. Om maten tar slut på en utfodringsplats som djuren har vant sig vid exempelvis mitt under vinterkylan, kan djuren ha svårigheter med att hitta nya näringskällor. På sommaren fungerar exempelvis viltåkrar som har anlagts för ändamålet som utfodringsplatser för vilt.

Sjukdomsrisken på utfodringsplatser är betydande. Risken kan minskas genom att anlägga flera mindre utfodringsplatser istället för en stor utfodringsplats. Särskilt orolig är man över att vildsvin ska sprida den afrikanska svinpesten till produktionssvin. Utfodringsplatser för vildsvin ska inte placeras i närheten av grisstallar. Livsmedelsverket rekommenderar inte överhuvudtaget att vildsvin ska utfodras, men foder kan användas för att locka vildsvin vid jakt. 

 

Brottslighet, skadegörelse och tjuvjakt som riktas mot vilda djur

Jaktbrott, förbrytelser och skadegörelse

Jakt- och fiskeövervakare från Forststyrelsen genomför årligen 8 000–10 000 inspektioner, i vilka förseelser uppdagas i en tiondel. Typiskt sett har cirka hälften av förseelserna förknippats med fiske: märkning av fiskeredskap samt försummelser av fiskevårdsavgifter och fisketillstånd är vanligt. Då det gäller jaktförseelser handlar det oftast om brister i transporten av jaktvapen, säkerhetsklädseln och tillstånden. Man bryter bland annat mot terrängtrafiklagen, naturskyddslagen och avfallslagen. Alla förseelser, exempelvis bristfälliga märkningar på fiskeredskap, påverkar inte djurens välfärd. I denna rapport granskas förseelser som direkt påverkar djurens välfärd.

Under de senaste åren (2014–2021) har det regelbundet framkommit fall av att hönsfåglar har skjutits på vägarna. Enligt jaktlagen får skogshöns inte skjutas då fågeln eller skytten befinner sig på en allmän eller privat väg. Skogsrenar och älgar har dödats olagligt, och vid älgjakt har snöskotrar olagligt används som hjälpmedel. Kadaver misstänks ha använts för björnjakt. Man har regelbundet stört stora rovdjur under årens lopp. Domar för grova jaktbrott eller trakasserier har fällts i fall som anknyter till björn, varg, järv, lodjur, utter och skogsren. Naturskyddsbrott i form av dödande av havsörn och smålom har framkommit.

Man har brutit mot fiskelagen genom att lämna kvar fångstredskap under isen för länge. Förseelser förknippade med fångstredskap har observerats i 23 % av de inspektioner som anknyter till fredandet av saimenvikaren, men på vikarstammens tätaste områden har förseelser inte konstaterats.

Tidvis framkommer även fall där skadegörelse har riktats mot vilda djur; exempelvis har fågelbon söndrats. Skadegörelse mot vilda djur är alltid fördömligt.

De stora rovdjurens och människornas intressen i motsättning

Attityderna gentemot de stora rovdjuren i Finland – björnen, vargen, lodjuret och järven – är motstridiga: man både respekterar och fruktar rovdjuren. Ibland står människans och de stora rovdjurens intressen i strid mot varandra. Bland annat jagar de stora rovdjuren renar på renskötselområdena och kan tidvis jaga husdjur eller hundar på människors gårdar eller betesmarker. Huvudsakligen använder de stora djuren växtätande djur som sin näring, och särskilt svaga bytesdjur blir lätt de stora rovdjurens byte.

Vargar kan ofta anfalla hundar nära gränserna till sina revir. Vargen kan uppleva hunden som en konkurrent och därför anfalla inkräktaren, på samma sätt som den skulle behandla en okänd varg som rörde sig vid gränserna till dess revir. Hunden utgör ett lätt byte för vargen, särskilt vid anfall som sker på människors gårdar. I allmänhet äter vargen en hund den har dödat helt eller delvis. I samband med jakt kan hundar också skadas eller dö i trafiken.

Skador orsakade av stora rovdjur kan förebyggas

Det går att förebygga att hunden blir byte för vargar exempelvis genom att följa med offentligt tillgängliga uppgifter om vargflockarnas rörelser: observationer om stora rovdjur finns i Naturresursinstitutets webbtjänst. Jakthundar kan skyddas genom att undvika områden vargflockarna har besökt nyligen, hålla sig nära hunden samt förse hundar med en skyddsväst och kamera. Även nya metoder behövs för att förebygga hundskador.

Utöver hundar kan även andra husdjur möta sitt öde i form av en varg. Vargar kan skada och döda får som går på bete, besöka biodlingar och få skärrade husdjur att fly från betesmarker och inhägnader genom stängslen. Anfall av stora rovdjur kan minskas exempelvis genom att använda elstängsel eller stängsel med stadig konstruktion, genom att ta in husdjuren till natten, övervaka effektivt och till exempel valla dem med hjälp av boskapsvaktande hundar. Det är inte bra att placera näringskällor som lockar stora rovdjur i närheten av bebyggelse, eftersom de lär sig att söka mat där.

På renskötselområden kan renarna tas in i en inhägnad för att kalva och till vintern, ifall risken för rovdjursskador är stor i området. Det är dock bra att beakta att utöver de stora rovdjuren kan även lösa hundar döda renar och driva dem till utmattning.

Särskilt i tätortsområden kan stora rovdjur skrämmas bort med hjälp av olika ljud- och ljusalstrande retmedel. Det går att av Finlands viltcentral ansöka om dispensbeslut för att fälla för enskilda stora rovdjur som gör skada. Med stöd av viltskadelagen kan man av staten ansöka om ersättning för skador som orsakats av stora rovdjur.

Tidningen Jägaren rapporterar, att man enligt Viltskaderegistret år 2019 ersatte skador åsamkande av vargar på hus- och produktionsdjur för 47 hundar, 131 får, 12 nötdjur, 213 övriga husdjur och 588 porostarenar (utan ersättning för skador på ren). Det totala beloppet av de ersatta skadorna var drygt en miljon euro.

Uppskattningarna av vargstammens storlek och dödlighet grundar sig på forskning och observationer

Enligt Naturresursinstitutets uppskattning fanns det i Finland våren 2023 16–23 vargpar och 40–46 vargflockar (minst tre individer i flocken). Av dessa rörde sig 2─3 par och 6─7 flockar på båda sidor om östgränsen. Antalet vargar uppskattades till 291–331 individer. Vargstammens storlek har ökat i Finland under de senaste åren.

Naturresursinstitutets uppskattning av vargstammen grundar sig på vargobservationer (inklusive beräkning av spår i snön), den kända dödligheten och DNA-analyser. Jägarna och personer som rör sig i naturen lämnar in vargobservationer i Tassu-systemet för uppskattningar av stammen. Naturresursinstitutet har utbildatinsamlare av vargexkrementer för DNA-analys. Med hjälp av DNA-analyserna kan individerna identifieras och uppgifterna kan utnyttjas då man preciserar uppskattningen av stammen. Spårning av gps-märkta vargar används för att fastställa revirgränser.

Den kända vargdödligheten som upprätthålls av Naturresursinstitutet, Finlands viltcentral och Livsmedelsverket var under 2019–2020 enligt tidningen Jägaren 31 individer. Viltcentralens skadebaserade dispens för att fälla en varg som har gett upphov till skador är den största orsaken till den kända vargdödligheten. År 2015–2020 fälldes cirka 170 individer med dispens. Polisen kan även bestämma att en varg ska fällas. Dessutom dör vargar i trafiken och enstaka vargar påträffas döda. Den kända dödligheten var år 2019–2020 dryga 10 % av vargstammens storlek. Därtill förekommer icke statistikförd dödlighet, vilket inkluderar (icke uppdagad) tjuvjakt.

Tjuvjakten är den mest betydande dödsorsaken för vargar

Finländarnas rädsla för stora rovdjur har ökat, konstateras i en rapport som belyser medborgarnas förhållande till vargar. Många oroar sig över vargar, men relativt få upplever att vargen skulle utgöra en betydande risk för barn eller husdjur. Det är oroväckande att medborgarna mer än tidigare till och med i någon mån ger sitt stöd till tjuvjakt på vargar. Olagligt dödande av vargar, tjuvjakt, är brottsligt och försvårar vården av vargstammen.

Orsaken till tjuvjakten på vargar och övriga stora rovdjur är en frustration gentemot politiken i anknytning till stora rovdjur och skador orsakade av stora rovdjur samt rädsla och hat som uppkommer i närheten av stora rovdjur. Motivet till tjuvjakt på varg kan även vara att en jakthund har rivits av en varg.

I Finland riktas tjuvjakt i synnerhet mot vargar. Enligt en undersökning som genomfördes åren 1998–2016 var tjuvjakt den viktigaste dödsorsaken för vargar. Undersökningen omfattade 130 vargar som hade GPS-märkts för forskningsändamål, varav 91 dog. Av de som dog dödades 52 olagligt och 29 lagligt. Enskilda vargar dog i trafiken, avlivades svårt skadade, dog då de anföll en älg eller i andra konflikter mellan olika arter.

Olagligt dödades vargarna mest genom skjutning, men även med bil, snöskoter och gift. Tjuvjakt riktades oftast mot individer som förökade sig. Enligt forskarna är enbart laglig vargjakt ett ineffektivt verktyg för att skydda vargarna och kontrollera vargstammen, i synnerhet om man inte känner till tjuvjaktens omfattning och dess förhållande till den lagliga jakten.

I en doktorandforskning som färdigställdes vid Uleåborgs universitet år 2019 utreddes de ekologiska effekterna av olagligt dödande på Finlands och Sveriges vargpopulationer. Ett avlägset läge och det att vargar gick att observera från skogsvägar ökade sannolikheten för olagligt dödande. Antalet tjuvjagade vargar förklarades bäst av vargpopulationens storlek och antalet lovligt fällda vargar. Tjuvjakten ökade då vargstammen växte och minskade då de lagliga dispenserna ökade. Oberoende av den lagliga jakten påverkas vargstammarna dock av det olagliga dödandet, konstaterade man i undersökningen.

Den stamvårdande jakten på varg ledde till att för många alfaindivider dödades

Eftersom vargen är en av de arter som ska fridlysas i enlighet med EU:s naturdirektiv, krävs för stamvårdande jakt på vargar en livskraftig vargstam. Enligt stamvårdsplanen är minimistorleken för en livskraftig stam minst 25 flockar eller par som förökar sig. Jord- och skogsbruksministeriet tillät ett försök med stamvårdande jakt år 2015 och 2016. Bland de vargar som fällts under vintern 2016 fanns det dock för många alfaindivider, och hållbarheten för stamvårdande jakt kunde därmed inte säkerställas. Den samtidiga användningen av dispenser på flera olika revir gav upphov till problem, och det visade sig vara svårt att rikta jakten mot unga individer. Då beslut om dispenser fattades kunde man inte helt och hållet förutse jaktens totala effekter på vargstammen. Efter försökets slut har man endast kunnat jaga vargar med de skade- och säkerhetsbaserade dispenser som beviljas av Finlands viltcentral.

Finland har fått en dom av Europeiska unionens domstol för jakt på varg, men enligt ett förhandsavgörande från domstolen kunde stamvårdande jakt på varg eventuellt vara möjligt i Finland. Jord- och skogsbruksministeriet grundade en arbetsgrupp för att utreda förutsättningarna för jakten. År 2020 gjordes ett medborgarinitiativ om inledande av stamvårdande vargjakt, som samlade de 50 000 underteckningar som krävs för behandling i riksdagen på under en vecka. Jord- och skogsbruksministeriet tillät åter stamvårdande jakt på varg från och med början av 2022, men förvaltningsdomstolarna har genom uppskovsbeslut avbrutit verkställandet av de stamvårdande dispenser som Finlands viltcentral har beviljat.

Enligt förvaltningsplan för vargstammen som har uppdaterats år 2019 är målet att sammanjämka skyddet av vargstammen och behoven för de människor som bor på vargrevir. I förvaltningsplanen beskrivs åtgärder vars mål är att skydda en gynnsam vargstam och minska de konflikter bland medborgare som beror på vargar (bild X).

VargLIFE löser motstridigheter

VargLIFE är ett gemensamt projekt för fem olika organisationer, vars syfte är att främja växelverkan på lokal nivå och skapa verktyg för förebyggande av olägenheter och skador orsakade av varg. I projektet strävar man efter att öka medborgarnas förtroende för myndigheternas förmåga att hantera konflikter orsakade av vargar. Inom ramen för projektet har man bland annat grundat en patrull bestående av polisen i Östra Finland och jakt- och fiskeövervakare, vars uppgift det är att förebygga jaktbrott med särskild fokus på olaglig jakt på varg.

Andra centrala teman för projektet är insamling och uppföljning av DNA-prover, förebyggande av skador, utveckling av modellverktyg för förvaltningen av vargstammen, interaktion och samarbete i vargområdena samt kommunikation av aktuella forskningsdata. Dessa teman motsvarar de åtgärder som eftersträvas i förvaltningsplanen för vargstammen. På webbplatsen för projektet som pågår fram till år 2024 finns det rikligt med nyttig och aktuell information om vargkonflikten och möjligheterna att lösa den.

 

Främmande arter

Invasiva främmande arter utgör en risk för ursprungsarterna

En främmande art är en art som med människans medverkan har spridits till ett nytt område. Invasiva främmande arter hotar den biologiska mångfalden. De kan helt eller delvis undantränga ursprungsarter eller göra dem mer ensidiga, sprida sjukdomar eller parasiter, och jaga eller konkurrera med ursprungsarterna. Utöver detta kan en främmande art ge upphov till olägenheter för rekreationsanvändning av områden eller ekonomiska eller hälsorelaterade skador.  Med en invasiv främmande art avses en främmande art vars införande eller spridning har konstaterats hota den biologiska mångfalden och anknytande ekosystemtjänster, eller påverka dessa negativt.

Endast en del av de invasiva främmande arterna ger upphov till sådan skada att de förutsätter gemensamma förvaltningsåtgärder i hela Europeiska unionen eller i Finland. Dessa invasiva främmande arter har definierats i EU-förteckningen över invasiva främmande arter och i Finlands nationella förteckning över invasiva främmande arter. Arter som har upptagits i dessa förteckningar får inte införas eller innehas, uppfödas, transporteras, förmedlas, släppas ut på marknaden, säljas eller på annat sätt överlåtas i Finland. Det är förbjudet att i miljön släppa ut alla främmande arter, även sådana som inte har upptagits i förteckningarna över invasiva främmande arter.

Finland har av Europeiska kommissionen fått godkännande för att med beaktande av vissa villkor bevilja dispenser att hålla och uppföda den på hela EU:s område invasiva främmande arten mårdhund för pälsproduktion. Tillståndet är giltigt fram till 31.1.2049 och gäller maximalt 239 216 mårdhundar. Den nationella lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter tillåter uppfödning av mink och i princip även andra främmande rovdjursarter, exempelvis sobel, för pälsproduktion.

Klassificeringen som främmande art hotar mårdhundens och minkens välfärd

Mårdhunden klassificeras på EU:s område som en invasiv främmande art och minken klassificeras nationellt som en invasiv främmande art. Mårdhunden och minken, som tidigare i jaktlagen klassificerats som vilt ströks år 2019 ur viltförteckningen i avsikt att underlätta och effektivisera fångsten av mink och mårdhund. Mårdhund och mink omfattas av bestämmelserna om fångst och dödande av icke fredade arter i jaktlagen och jaktförordningen. Mårdhund och mink får jagas med metoder som är förbjudna vid jakt av vilt, såsom artificiellt ljus, elektroniska siktanordningar och ljudalstrande mekaniska anordningar.

Jaktexamen krävs inte heller längre för att döda mårdhund och mink. Detta ger upphov till en betydande risk för mårdhundens och minkens välfärd: På grund av klassificeringen som invasiva främmande art kan de vid fångst utsättas för onödigt lidande, onödig smärta eller onödiga plågor, vilket står i strid mot syftet med djurskyddslagen. Mårdhunden och minken har inget fredningsskydd, utan de kan fångas och dödas under vilken årstid som helst, även under förökningstiden.

Mårdhundar lever i par. Efter att valparna fötts på vårvintern eller på försommaren rör sig mårdhundshonorna för att söka mat, och hanarna håller sig då i boet för att sköta valparna. Om en mårdhundshona blir dödad medan ungarna ännu är beroende av att få di, svälter valparna förmodligen ihjäl. Även dödande av mårdhundshanen kan vara ödesdigert för valparna, eftersom hanen har en viktig roll i vården av valparna. Enligt jägarens etiska regler ska avkomman alltid avlivas före honan vid fångst under uppfödningsperioden.Bestämmelserna kräver dock inte detta, utan frågan hänger på jägarens egen moral.

Man strävar efter att begränsa spridningen av mårdhunden från Norra Finland till Sverige och Norge genom ett nordiskt mårdhundsprojekt. Begränsning av spridningen innebär en möjligast effektiv fångst av mårdhundar med hjälp av fällor, ytfångst, grottfångst samt genom att utnyttja viltkameror med kadaver. I projektet utnyttjas även så kallade judas-mårdhundar: en GPS-sändare fästs på en mårdhundshane, på basis av vars geodata man kan härleda var och när den märkta hanen har hittat en förökningspartner. Partners fångas och GPS-hanen får sedan söka en ny partner.

Även invasiva arter ska skyddas mot onödigt lidande

Mårdhunden och minken kan på våtmarker med fåglar utgöra ett hot mot naturens mångfald, eftersom de förstör vattenfåglarnas bon. Utöver att deras stammar har gått tillbaka skyddas vattenfåglarna även för att viltfåglarnas stammar ska bibehållas på en sådan nivå att människan ska kunna jaga dem utan att äventyra arternas existens. Även om främmande rovdjur ger upphov till olägenheter på fågelvåtmarker är varje djur en individ med fysiska och psykiska upplevelser. Även välbefinnandet hos individer av invasiva främmande arter bör respekteras åtminstone så att djuret får dödas endast av en kompetent person som har genomfört jaktexamen; att djuren då det dödas snabbt förlorar medvetandet och inte lider innan detta; och att dess eventuella ungar inte lämnas kvar att svälta ihjäl.

En person som dödar ett vilt djur ska alltid genomföra målet med lagen om djurens välfärd ; djurets välfärd ska främjas på bästa möjliga sätt och djurens välfärd ska skyddas mot skada. Det individuella djurets välbefinnande ska granskas ur djurets egen synvinkel och jämvärdigt oberoende av den samhälleliga betydelse som människan har gett djuret.

 

Vilda djur på fel plats – fördrivning av skadedjur

Ibland finns det ur människans synvinkel för mycket vilda djur, eller så är de på fel plats. Under sin flyttresa vilar gässen på odlingsåkrar och kan då de förekommer i stora flockar förstöra odlingarna. Duvor smutsar ner byggnader med sina exkrementer. Möss, mullvadar och råttor tränger in i människoboningar och utrymmen för produktionsdjur och smutsar ner livsmedel eller foder. Insekter tränger in i människoboningar. Benämningen skadedjur används då djuren orsakar skada på livsmedel, ägodelar eller byggnader, eller hälsorisk för människor eller husdjur.

Ibland kan ett skadedjur visa sig vara ett nyttodjur. Om man exempelvis lyckas få fladdermöss att bosätta sig i en holk på gården istället för i människoboningen, kan man få en utmärkt myggfälla på gården. En fladdermus kan under en natt fånga upp till 2 700 små insekter. Det är bra att bygga en fladdermusholk för fladdermössen med hjälp av Naturhistoriska centralmuseets instruktioner.

De skador som djur orsakat ska i första hand förebyggas med hjälp av de metoder som ger upphov till minst skada för djuren. Enligt Säkerhets- och kemikalieverket Tukes anvisningar är förebyggande den första metoden för att bekämpa skadedjur. Djurens åtkomst till inomhusutrymmen förhindras, man sköter om städningen och säkerställer att djuren inte kommer åt mat eller annat som lämpar sig som föda för dem.

Om förebyggande åtgärder inte räcker till, utan man är tvungen att bekämpa djuren, är det primära sättet att bekämpa möss, mullvadar och råttor en fälla som dödar dem så fort som möjligt. Endast som sista utväg kan insekticider eller rodenticider som är avsedda för bekämpning av skadedjur användas. För konsumentbruk finns endast rodenticider för att döda möss tillgängliga. När man hanterar gifter är det viktigt att beakta att de kan vara farliga även för andra än måldjuren.

I rodenticiderna används alfakloralos, vilket gör mössen omtöcknade och lätta byten exempelvis för katter. Fåglar och katter är särskilt känsliga för alfakloralos, och i Finland har man enligt Tukes konstaterat flera fall av alfakloralosförgiftningar bland katter.

I Finland är huggormen fridlyst med stöd av naturskyddslagen. Vid behov får dock en huggorm som orsakar fara för människan eller husdjur fångas och flyttas från gården, och om detta inte är möjligt, dödas. Du hittar anvisningar för att flytta en huggorm från gården exempelvis på Yles webbplats.

 

Skador hos vilda djur som förorsakas av sällskapsdjur

Det uppskattas att katter som rör sig fritt ute dödar över en miljon bytesdjur varje månad, mestadels gnagare. Av denna mängd uppskattas minst 144 400 vara fåglar. Uppskattningen grundar sig på en undersökning i vilken man utredde det byte som frigående katter hämtade hem i Åboområdet. Antalet djur som dödas av katter uppskattas vara så högt, att det reducerar populationerna av djur som lever i tätorternas parker och trädgårdar. Under häckningstiden blir flest fåglar katternas byte.

Enligt en undersökning jagar katter fåglar på morgonen och små gnagare på eftermiddagen. Katter har för vana att leka med sitt byte, och därför kan katter som rör sig fritt ute även skada vilda djur utan att döda dem. Katternas effektivitet som jägare varierar mellan individer. Den effekt som frigående katter har på vilda djur kan förebyggas exempelvis genom att hänga en klocka vid kattens halsband.  Även frigående hundar kan döda eller skada vilda djur, särskilt under parningsperioden.

Enligt jaktlagen (615/1993) ska över fem månader gamla hundar hållas kopplade eller ska kunna kopplas omedelbart under perioden 1.3.–19.8.

Delegationen för sällskaps- och hobbydjurens välbefinnande som har tillsatts av statsrådet förespråkar att för kattens välfärds skull bör fri rörlighet i naturen för katter förbjudas genom lagen om djurvälfärd. Ett enda undantag skulle utgöras av katter som rör sig ute hos registrerade primärproducenter eller på området kring häststallar. Dessa katter bör vara steriliserade samt identifieringsmärkta och registrerade.

Med stöd av naturskyddslagen är ägaren ansvarig när en katt dödar ett fridlyst djur. Nästan alla fågelarter är i Finland fridlysta. Ett riktgivande värde har fastställts för individer av fridlysta arter. Kattens ägare kan påföras att till staten betala värdet för det fridlysta djur som katten har dödat.

Naturturism

Naturturism där målet är att se och följa med vilda djur i deras naturliga livsmiljö utgör en del av så kallad wildlife-turism. Man kan med hjälp av en guide söka efter djurspår och efterlämningar eller lyssna på djurens ljud. Internationellt sett kan vilddjursturismen ha en effekt till och med då det gäller att rädda utrotningshotade arter, eftersom man kan upprätthålla omfattande skyddsområden och anställa vakter mot tjuvjägare med hjälp av de inträdesavgifter som naturturisterna betalar. Man kan med hjälp av naturturismen sträva efter respekt för och uppskattning av djuren.

Utöver utrotningshotade djurarter kan naturturismen även nyttja lokala människor genom att erbjuda en näringsmöjlighet, men ökade konflikter mellan människan och de vilda djuren utgör dock en risk. I människans närhet förlorar de stora rovdjuren sin rädsla för människan, vilket kan leda till fler möten mellan människan och de stora rovdjuren.

På 1970-talet inledde naturfotografer fotografering av stora rovdjur med hjälp av kadaver. Även i dag tas naturturister till gömda kojor där de får skåda och fotografera björnar, järvar, vargar och rovfåglar. För att skydda marken och vattendragen samt av djurhälsoskäl regleras de material som får användas som kadaver samt placeringen av kadaver. Innehav av kadaver är tillståndspliktigt. När de äter på utfodringsplatser vänjer sig rovdjuren vid människans närhet och kan även våga sig närmare bebyggelse för att söka efter näring.

Jord- och skogsbruksministeriet är i färd med att utarbeta enhetliga anvisningar och regler för fotograferings- och turismverksamhet som genomförs med hjälp av utfodring av djuren. Exempelvis får kadaver av självdöda nötdjur inte längre användas för utfodring på grund av risken för BSE (galna kosjukan). Om man vid utfodringen använder andra än vilda djur och slaktbiprodukter från dessa, ska man anmäla kommunalveterinären om detta. I regeringsprogrammet förutsätts att spridningen av djursjukdomar förebyggs även vid naturfotografering och turism.

 

Välfärdsaktörer för vilda djur

Medborgaren

I och med lagen om djurvälfärd som träder i kraft från och med början av år 2024 är medborgare i Finland skyldiga att främja djurens välfärd och på bästa möjliga sätt skydda dem mot att deras välfärd äventyras samt att främja respekt för och god behandling av djuren.

Myndigheter och aktörer av myndighetskaraktär

Jord- och skogsbruksministeriet

• Beredning och upprätthållande av lagstiftning samt tillsyn över den
• Jaktlagens högsta tillsynsmyndighet
• Finlands viltcentrals och Naturresursinstitutets verksamhetsstyrning
• Utnämning av ett riksviltvårdsråd
• Utnämning av regionala viltråd
• Viltförvaltning

Miljöministeriet

• Naturskyddets högsta tillsynsmyndighet
• Skydd av vilda djurarter

Livsmedelsverket

• Livsmedelsverket främjar, övervakar och undersöker djurens hälsa och välfärd
• Zoonoser
• Anmäl om observationer av döda vilda djur
• Undersökningar om djursjukdomar hos vilda djur, anvisningar för provtagning

Forststyrelsen

• Det statliga affärsverket
• Använder, sköter och skyddar statens mark- och vattenegendom som det innehar
• Fisketillstånd
• Jakttillstånd
• Anmälningar om observationer av saimenvikaren

Finlands viltcentral

• Främjande av en hållbar viltnäring
• Stödjande av viltvårdsföreningarnas verksamhet
• Verkställande av viltpolitiken
• Jaktlagens tillståndsärenden

Naturresursinstitutet

• Uppföljning av djurstammar
• Undersökning av vilda djur
• Anmälningar om observationer av sälar och tumlare

Centralen för djurens välfärd

• Främjande av djurens välfärd genom förmedling av forskningsdata
• Uppföljning och rapportering om djurens välfärd
• Föreläsningar från seminariet Wild Animal Welfare

Djurskyddsombudsmannen

• Förbättrande av djurens välfärd genom uppföljning, initiativ, förslag, utlåtanden och övriga metoder att påverka
• Främjande av samarbete för att förbättra djurens välfärd

Polisen

• Polisen är en djurskyddsmyndighet
• Rovdjursärenden

Närings-, trafik och miljöcentralen i Egentliga Finland (NTM-centralen)

• Handlägger dispenser från fredningsregler som gäller arter i naturskyddslagen

Regionförvaltningsverket

• Mottar anmälningar om och bokför gårdar för viltvård

Trafikledsverket

• Ansvarar för utvecklingen och upprätthållningen av statens vägnät, järnvägar och vattenleder
• Projekt för att lösa konflikter mellan vilda djur och trafiken

Organisationer

Trafikskyddet

• Centralorganisation för trafiksäkerhetsarbetet och trafikskyddets intressebevakare
• Djurkollisioner

Finlands jägarförbund

• Jägarnas intressebevakare
• Främjar jakten
• Främjar hållbar jakt och jaktsällskapsverksamhet
• Utbildar jägare

Finlands naturskyddsförbund

• Miljöorganisation
• Skydd av den finländska naturen

Naturförbundet Luonto-Liitto

• Organisation för barns och ungas naturhobby och miljövård

WWF Finland

• Miljöorganisation
• Tryggande av den biologiska mångfalden

Finska kennelklubben

• Expertorganisation inom hundbranschen
• Främjar ansvarsfullt ägarskap, ansvarsfull uppfödning och användning av hundar
• Jakthundsverksamhet

SEY Djurskyddet Finland

• Expertorganisation inom djurskydd
• Rådgivning i anknytning till vilda djur
• Infopaketet  för barn och unga från djurveckan 2017 finns nu att beställa

BirdLife

• Organisation för fågelhobby och skydd av fåglar
• Främjar bevarandet av den biologiska mångfalden

Centralförbundet för fiskerihushållning

• Organisation för utveckling och främjande av fiskenäringen
• Hållbar och ansvarsfull användning och vård av fiskresurserna

Finlands fritidsfiskares centralorganisation

• Främjar fritidsfiskarnas möjligheter att fiska
• Erbjuder fritidsfiskarna råd om fiske i enlighet med hållbar användning

Sjukhuset för vilda djur på Högholmen

Djuromsorgsverksamhet vid RanuaZoo

Heinola fågelskyddshem

Pyttis fågelskyddshem