Problemkomplex och djurvälfärd

Frågan om djurvälfärd är kopplad till komplex problematik som präglar både nutiden och framtiden, såsom klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, antimikrobiell resistens och zoonoser. Klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald hör i dag till de största hoten för människans och djurens välfärd och framtid. Varje år dör miljontals människor globalt till följd av antimikrobiell resistens, och zoonoser som sprids från djur till människor och tvärtom utgör ett gemensamt hälsohot. Detta avsnitt av rapporten behandlar de viktigaste problemkomplex som hotar den gemensamma välfärden – klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, antimikrobiell resistens och zoonoser – i förhållande till djurvälfärd.

(publicerad 19.12.2022)

Inledning

Frågan om djurvälfärd är kopplad till komplex problematik som präglar både nutiden och framtiden, såsom klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, antimikrobiell resistens och zoonoser. Klimatförändringarna går hårt åt djurlivet och driver på förlusten av biologisk mångfald genom att de försämrar djurens hälsa och välfärd, orsakar problem på populationsnivå, utplånar hela djurarter och bryter ner den ekologiska bärkraften. Ökande antimikrobiell resistens utgör ett hot mot människans och djurens gemensamma hälsa och välfärd. Samtidigt banar den väg för spridningen av zoonoser mellan djur och människor, med eventuella globala pandemier som följd. Till de problemkomplex som hotar välfärden hör också andra svårlösta frågor, såsom förorening av miljön.

Med problemkomplex avses här de virrvarr av globalt sammanlänkade biologiska, sociala och i all synnerhet antropogena faktorer som är synnerligen svåra att reda ut. De är kopplade till värderingar och perspektiv som ibland är motstridiga och därför omöjliga att rangordna. Kännetecknande för problemkomplex är att det är omöjligt att hitta en lösning på dem i förväg och att man inte ens efter att man hittat en lösning kan vara säker på att den var den bästa möjliga.

Externalisering av problemkomplex är ofta ett nollsummespel, där vår västerländska livsstil och konsumtion ger upphov till verksamhet som driver på klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald på andra håll i världen. Trycket på att öka konsumtionen och pressa ned priserna har bland annat gett upphov till att man i många stora jordbruksländer använder antimikrobiella läkemedel för att förebygga sjukdomar hos produktionsdjuren, i stället för att i preventivt syfte se till djurens hälsa och välfärd.

Klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald hör i dag till de största hoten för mänskligheten och för välfärden hos både domesticerade och vilda djur. De leder till att områden blir obrukliga för bosättning och livsmedelsproduktion, förstör livsmiljöer och försämrar betingelserna för både människor och djur. Klimatförändringarna och habitatfragmenteringen driver på förlusten av biologisk mångfald, vilket utgör ett hot mot såväl djuren och växterna som människan genom återverkningar på livsmedelsförsörjningen, ekonomin, hälsan och livskvaliteten. Förlusten av biologisk mångfald kan i kombination med antropogen påverkan och klimatförändringarna leda till att arter dör ut. Även i dag hotas otaliga arter på en gång av både mänsklig påverkan och uppvärmning av klimatet, vilken också orsakas av människan.

Varje år dör miljontals människor till följd av antimikrobiell resistens, fler än till exempel på grund av HIV eller malaria. Antimikrobiell resistens inverkar också på djuren, eftersom en del antimikrobiella läkemedel används på både människor och djur och är därför synnerligen problematiska med tanke ökande resistens mot dem. Ett även mer konkret exempel på dödlig utveckling är coronaviruset, som troligen spridit sig först från djur till människa och sedan tillbaka. Viruset är endast en av otaliga zoonoser och kommer inte att vara den sista.

Problemkomplexen framhäver betydelsen av gemensam välfärd det vill säga att miljöns, människans och djurens hälsa och tillstånd är ofrånkomligt kopplade till varandra. Den biologiska grunden för välfärd och hälsa är densamma hos såväl människan som djuren, oavsett art. Genom att låta konceptet av gemensam välfärd, hälsa och biologi genomsyra våra beslut i vardagen, från individuell till global nivå, kan vi mildra de negativa effekter som människans verksamhet ger upphov till idag.

Människan inverkar på djurvälfärden hos både domesticerade djur och vilda djur antingen direkt eller indirekt genom sin påverkan på djurens livsmiljöer och levnadsförhållanden. Genom att förvalta miljön och främja den gemensamma välfärden för djur och människor kan hon i gengäld minska sjukdomsförekomsten och dödligheten, minska behovet av antimikrobiella läkemedel, stärka den globala livsmedelsförsörjningen och främja klimatanpassningen. Därför får vi inte frånse djurvälfärden i våra relationer med de övriga djuren, oavsett om de är direkta eller indirekta.

Detta avsnitt av rapporten behandlar de viktigaste problemkomplex som hotar den gemensamma välfärden – klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, antimikrobiell resistens och zoonoser – i förhållande till djurvälfärd.

Författarna är ledande expert Satu Raussi och specialist Tiina Kauppinen från Djurens välfärdscentral i Finland.

Klimatförändringar

Global uppvärmning utgör ett hot mot livet

Klimatförändringar avser ökningen av mängden koldioxid (CO₂) och andra växthusgaser i atmosfären till följd av mänskliga aktiviteter. Klimatförändringarna ger upphov till global uppvärmning som är ett allvarligt hot mot miljön, människan och de övriga djuren. För att mildra klimatförändringarnas konsekvenser har EU och unionsländerna förbundit sig att verka för att unionen ska uppnå klimatneutralitet senast 2050.

Klimatförändringarna har allmänt taget en negativ effekt på djurens beteende och fysiologi och därigenom på djurvälfärden. Djuren blir stressade av hetta, torka leder till brist på vatten och översvämningar orsakar olägenheter också för djuren. Hetta inverkar negativt på människans produktionsdjur och sällskapsdjur och man kan bli tvungen att kyla ned djurhållningsplatser. Vilda djur drabbas av klimatförändringarna, delvis i olika stor omfattning; en del arter kan tillfälligt gynnas av till exempel nya livsmiljöer, men de hos flesta krävs extrem anpassning. När anpassningsförmågan inte längre räcker till blir följden populationskrasch och hela arter kan dö ut.

Enligt Naturresursinstitutet (2017) (länken till webbsida på finska) kommer klimatförändringarna att påverka livsmiljöerna i Finland så att artbeståndet minskar i landet södra del och sprids norrut. Då nya arter invaderar ett område hamnar de ursprungliga arterna i klämma. De invasiva djuren förökar sig, vilket skärper konkurrensen om föda. Samtidigt ökar såväl förekomsten av sjukdomar som sjukdomsbördan.

Människans aktiviteter påverkar de övriga djurens välfärd på många sätt, och klimatförändringarnas konsekvenser för djurvälfärden är inte separata från de övriga miljökonsekvenserna. Förändringar som människan gör i markanvändningen hotar djurvälfärden hos vilda djur. Livsmiljöer förstörs eller ändras bland annat till följd av urbaniseringen. I vissa områden har också invasiva arter som spridits av människan en betydande inverkan på djurhälsan. Det är svår att urskilja klimatförändringarnas negativa effekter på vilda djur från andra faktorer som påverkar djurens beteende och fysiologi. Förändringarna i djurens livsmiljöer och förändringarnas konsekvenser för djuren sker i en värld där särskilt vilda djurens resiliens är allvarligt nedsatt i en ofördelaktig livsmiljö.

Förändrade vintrar missgynnar djurarter som anpassat sig till snö

Klimatförändringarna kan förbättra livsbetingelserna för en del vilda djur, även om de flesta arter påverkas negativt av ett varmare klimat. Bland annat vildsvin gynnas av snöfattiga och milda vintrar. Även rådjur, vitsvanshjort, fälthare och vildkanin gynnas av snöfattiga förhållanden. Då snötäcket är tunt breder älgarna ut sig över större områden. Fler hjortdjur i södra Finland innebär bättre möjligheter att hitta föda för lodjur.

Även de mindre rovdjuren kan breda ut sig norrut och föröka sig där. Under milda vintrar fryser inte vattendragen och då kan sjöfåglar övervintra i Finland. Förändringar i fåglarnas häckningstidpunkter kan avspeglas på förökningsresultatet.

Skogshare, ripa och hermelin missgynnas av snöfattiga vintrar eftersom de har vit vinterpäls eller fjäderdräkt. Ont om snö kan vara en nackdel också för saimenvikare, gråsäl, östersjövikare och skogshöns vilka alla anpassat sig till vintriga förhållanden. Gråsälen kan visserligen föda på land, men kutar som fötts på land har en lägre genomsnittlig avvänjningsvikt än de som fötts på is. Ett varmare klimat drabbar också de stora rovdjuren. Järven kan få svårt att gräva en lya för att valpningen, och kortare vintrar kan avspeglas på hur länge björnarna är i ide. Vargen gynnas av snörika vintrar då det är enklare att jaga.

I Östersjön har temperaturen på vissa ställen stigit med över två grader Celsius på grund av klimatförändringarna. Samtidigt leder ökade nederbördsmängder till att salthalten sjunker särskilt i det ytnära vattenskiktet. Eutrofieringen ökar då vattnet blir varmare. De här förändringarna avspeglas på fiskarterna, bland annat på torsken som förökade sig i finska vatten så sent som på 1980-talet, men inte numera. Det är möjligt att även strömmingen försvinner från finska vatten(länken till en webbsida på finska) då den stigande temperaturen, sjunkande salthalten och eutrofieringen försvårar förökningen.

Mörtfiskar, abborre och gös hör till de fiskar som i regel gynnas av varmare vatten. Däremot missgynnas sådana arter som föredrar svalare vatten, som röding, lax, öring, sik, lake och harr. Till exempel laxen växer långsammare om vattnet är varmare än 18 grader Celsius.

I Finland leder klimatförändringarna till att arter migrerar norrut och till exempel flyttfåglarna anländer tidigare på våren. Tyngdpunkten för fågelbestånden i Finland förskjuts norrut med cirka 15 km på tio år. En del fågelarter anpassar sig till det varmare klimatet och breder ut sig, medan andra blir tvungna att dra sig allt längre norrut och deras utbredningsområde minskar.

Äggläggningen sker tidigare

Förändringar i fågelbestånden till följd av klimatförändringarna har följts upp förutom i Finland även bland annat i Storbritannien och i Nederländerna där man har studerat förändringar hos 60 fågelarter sedan 1960-talet. Klimatförändringarna i kombination med andra miljöfaktorer har orsakat och fortsätter att orsaka ändringar i fåglars beteende och fysiologi. Nästan samtliga fågelarter i studien lägger numera sina ägg betydligt tidigare än på 1960-talet till följd av klimatförändringen. Det innebär att betydligt fler bon av åkerfåglar kan förstöras på fälten under vårbruket. Till exempel hos gransångaren infaller äggläggningen 12 dagar tidigare än för 50 år sedan. Av denna förändring beror sex dagar på klimatförändringen och sex dagar på andra ändringar i livsmiljön.

Bofink, talgoxe och rödstjärt har gynnats av det varmare klimatet om man använder antalet ungar som måttstock. Effekterna av klimatförändringarna och andra miljöfaktorer verkar driva förändringen i samma riktning. Därför kan den globala uppvärmningen vara en dubbel påfrestning för arter som försöker anpassa sig till icke klimatrelaterade miljöförändringar, som urbanisering, förlust av naturliga livsmiljöer, andra ändringar av markanvändningen eller invasiva djur.

Allt fler fåglar övervintrar i Finland. Under snörika vintrar då fåglar har svårt att hitta föda under det tjocka snötäcket håller färre fåglar till på åkrarna och övervintrar i stället i närheten av bosättning. Då är fågelmatning i närheten av bosättningar viktig för de övervintrande fåglarna. Sammantaget övervintrar ändå färre fåglar i bosättningar samtidigt antalet övervintrande fåglar har ökat i odlingsmiljöer. En del arter kan också flytta mellan övervintringsplatser. Exempelvis sångsvanen och fiskmåsen övervintrar ofta på åkrar under snöfattiga vintrar, och flyttar gärna en bit söderut, till exempel till havsområden, om det finns gott om snö.

Klimatsmart kosthållning är bra för djurvälfärden

Det går inte att bygga upp ett hållbart livsmedelssystem utan att ta hänsyn till djurhållningen, djurhälsan och djurvälfärden. Europeiska unionens strategi Från jord till bord (Farm to Fork Strategy) syftar till att främja djurvälfärden hos produktionsdjur. God djurvälfärd innebär enligt strategin bättre djurhälsa och kvalitet på animaliska livsmedel, minskar användningen av läkemedel på djur och bidrar till bevarandet av den biologiska mångfalden.

Produktionen av animaliska livsmedel ger globalt upphov till ungefär en tredjedel av koldioxidutsläppen från mänsklig aktivitet. Den ger också upphov till stora mängder starka växthusgaser, metan och kväveoxider. Det är nödvändigt att minska konsumtionen av animaliska livsmedel för att vi ska kunna mildra effekterna av problemkomplexen, det vill säga av klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, zoonoser och antimikrobiell resistens.

Successiv avveckling av animalieproduktionen globalt före utgången av innevarande sekel skulle (utan andra utsläppsminskningar) enligt beräkningar ge en minskning av de antropogena koldioxidutsläppen med 25 gigaton per år. Hälften av detta skulle utgöras av de minskningar av nettoutsläppen som behövs för att begränsa den globala uppvärmningen till två grader Celsius (Eisen och Brown, 2022). Ett sätt att producera mat för världen i framtiden utan den traditionella animalieproduktion kan vara cellulärt jordbruk, där produkter som liknar traditionella animalieprodukter odlas med hjälp av cellkulturer.

Klimatsmart kosthållning bygger på vegetabilier. Klimatguiden uppmanar dem som äter kött att välja kött från djurhållning som ökar kolförrådet i marken, bidrar till effektiv återcirkulation och användning av näringsämnen och gynnar betesgång. Genom att äta kött endast sällan och välja naturbeteskött är också bra för djurvälfärden.

Djur spelar också en roll för hållbar utveckling, och likaså inverkar hållbar utveckling på djuren och djurvälfärden. FN:s globala mål för hållbar utveckling syftar till skydda djurarter och habitat samt bevara den biologiska mångfalden. Däremot spelar djurvälfärd, det vill säga djurets upplevda psykiska och fysiska tillstånd, en mindre roll i programmen för hållbar utveckling. Även begreppet ”gemensam hälsa” (One Health) utgick ursprungligen från människan och de andra djuren värderades primärt som faktorer för människans hälsa. Om vi åsidosätter djurens välfärd och egenvärde vid politisk målsättning försummar vi också möjligheter att skapa bättre gemensam välfärd för människor och djur. Forskareuppmanar därför regeringar att integrera djurvälfärd som ett element i programmen för hållbar utveckling och ta hänsyn till djurens egenvärde och intressen vid politiska beslut som har konsekvenser för djuren.

 

 

Förlust av biologisk mångfald

Förlust av biologisk mångfald

Med förlust av biologisk mångfald avses dels att individantalet av en art minskar och att arten i värsta fall dör ut, dels att den genetiska variationen minskar och ekosystemen tar skada. Förlusten av biologisk mångfald utgör ett hot mot livsmedelsförsörjning, ekonomi, hälsa, livskvalitet och ytterst mot allt liv på jorden. Den minskar också djurvälfärden och kan i värsta fall leda till att någon djurart dör ut. Minskande genetiska variation och förstörelse av djurens livsmiljöer utgör ett allvarligt hot mot djurvälfärden. Den största orsaken till förlust av biologisk mångfald globalt är människans markanvändning.

Världens länder förhandlade i december 2022 fram ett nytt ramverk för förhindrande av förlusten av biologisk mångfald. Deltagarna i FN:s konferens om biologisk mångfald enades om att skydda 30 procent av världens land- och vattenområden. Ett mål är dessutom att återställa minst 30 procent av skadade land- och vattenekosystem senast 2030. Av de mål som förhandlats fram och antagits i den föregående konventionen från 2010 uppnåddes inte ett enda fullt ut. Närmast kom man målet för andelen skyddade naturområden. Avsikten var att senast 2020 skulle minst 17 procent av alla land- och sötvattensområden och 10 procent av kust- och havsområden vara bevarade genom effektivt och rättvist förvaltade, ekologiskt representativa och väl förbundna system. År 2020 utgjorde den skyddade arealen cirka 15 procent av världens landyta. Detta har varit en stor och snabb ändring i människans markanvändning.

Ett skyddsområde som effektivt kan motverka förlusten av biologisk mångfald har rätt läge och en tillräcklig areal för att upprätthålla djurpopulationer. Små och splittrade skyddsområden kan visserligen uppfylla målet för skyddad areal, men de förmår inte nödvändigtvis stoppa förlusten av biologisk mångfald. Ett problem som gäller många populationer som lever på små områden är att när en viss populationsstorlek underskrids ökar exponeringen mot till exempel sjukdomar, inavel, bränder, tjuvjakt och slumpmässiga variationer i naturförhållandena.

Den ekologiska hållbarheten befinner sig i en kris som kan få miljöns bärkraft att kollapsa. Jubileumsfonden för Finlands självständighet Sitra räknar den ekologiska hållbarhetskrisen till megatrenderna, det vill säga till de utvecklingsbanor som påverkar framtiden mest. Människans verksamhet belastar organiska och oorganiska miljön mer än vad miljöns bärkraft tål och äventyrar därmed den gemensamma välfärden.

Enligt Finlands Naturpanel utgör utarmning av naturliga ekosystem ett hot mot såväl produktionen av våra traditionella ekosystemtjänster som människors hälsa, välfärd och säkerhet. Världsekonomiskt forum anser att förlusten av biologisk mångfald hör till de fem största riskerna för mänskligheten. Även i Finland är bevarandestatus för livsmiljöer och arter alarmerande. Naturpanelen räknar upp metoder för att bromsa förlusten av biologisk mångfald i Finland, bland annat större naturskyddsanslag, bevarande av ekosystemens nuvarande tillstånd, skyldighet att överkompensera skador på naturmiljön, stöd till biologisk mångfald och sysselsättning samtidigt, mer miljöfostran och omställning till ett kolsnålt samhälle.

Det sjätte massutdöendet är i full gång

Under de senaste femtio åren har 58 procent av ryggradsdjuren i världen dött ut. Av grodorna klassificeras 40 procent och av insekterna 10 procent som utrotningshotade arter. Miljontals djur- och växtarter riskerar att försvinna under de närmaste årtiondena då deras anpassningsförmåga inte hänger med i klimatförändringarna. Enligt en global inventeringav 4 000 däggdjursarter och deras populationer på naturskyddsområden har tusentals arter har otillräcklig bevarandestatus och lever i populationer på ett tiotal eller färre djur. Det viktigaste med tanke på arternas överlevnad på lång sikt är inte nödvändigtvis hur mycket skyddade områden det finns, utan att skyddsområdena har rätt läge och är tillräckligt stora eller tillräckligt väl förbundna med andra områden.

Insekter förökar sig snabbt och anpassar sig bra, men klimatkrisen ställer även deras anpassningsförmåga på prov. Enligt det ovetenskapliga ”vindruteindex”, som bygger på bidrag från medborgare, är det dessutom möjligt att även insekterna håller på att minska, genom att färre insekter verkar bli mosade mot bilrutan. Enligt en dansk studie minskade antalet mosade insekter på vindrutan med 80 procent under perioden 1997–2017. Samtidigt minskade antalet svalor i området i samma omfattning.

Vargstammens genetiska variation i Finland är inte på en gynnsam nivå

Förlusten av genetisk mångfald är i regel irreversibel. Ju färre individer det finns i en population, desto snabbare minskar den genetiska variationen när individer dör, fastställs i redogörelsen om referensvärden för en gynnsam bevarandestatus för varg i Finland (Luonnonvarakeskus 2022). Invandring av nya individer kan bidra till att återställa den genetiska mångfalden, men den nuvarande varginvandringen räcker inte till för att kompensera förlusten av genetisk variation i populationen. Enligt Naturresursinstitutet är vargstammen i Finland alltför liten för att den ska kunna bibehålla den genetiska mångfalden varken på lång eller kort sikt, det vill säga de följande fem varggenerationerna (17 år).

Problematiken försvåras av att vargstammen är uppdelad i två populationer, så att den västra delpopulationen har avskilt sig från den östra. Vargarna i väst förökar sig därmed huvudsakligen med varandra, med förlust av den genetiska mångfalden som följd. Eftersom individantalet i den västra populationen är större än i den östra, har förlusten av genetisk mångfald i väst en negativ inverkan på den genetiska mångfalden i hela vargstammen i Finland.

Betesgång främjar djurvälfärden och bromsar förlusten av biologisk mångfald

Med tanke på bevarandet av den biologiska mångfalden är stöd till ekologisk djurhållning den effektivaste av de klimatåtgärder som kan beviljas jordbruksstöd. Av de stödformer som undersöktes var stödet till ekologisk djurhållning det enda som ökade antalet fågelarter i jordbruk- och odlingsmiljöer. Allra mest gynnades insektsätande fåglar.

Traditionell boskapsskötsel bygger på betesgång och begränsad användning av insatsvaror. Dessa omfattas av villkoren för ekologisk produktion. Villkoren begränsar bland annat användningen av växtskyddsmedel och bekämpningsmedel mot insekter. Boskapsskötsel med betesgång, som i bästa fall används för att sköta vårdbiotoper, kan vara en effektiv miljövårdsmetod för att återställa eller bevara landskapet, rödlistade arter och livsmiljöer på landsbygden.

Förutom att betesgång ökar den biologiska mångfalden inverkar den också på det naturliga urvalet av växtarter och arternas överlevnad i krävande miljöförhållanden. I en amerikansk studie som omspände över 30 år konstaterade forskarna att när bisonoxar, som förr betat det högväxta präriegräset, återintroducerades på prärien ledde det till att artrikedomen fördubblades. Den mångsidigare vegetationen på bisonoxarnas beten hade dessutom bättre tålighet mot extrem torka.

 

 

Antimikrobiell resistens

Dödligt hot av bakterier med motståndskraft mot antibiotika

Antimikrobiell resistens (på engelska antimicrobial resistance, AMR) innebär bakteriers förmåga att exponering för ett eller flera antimikrobiella läkemedel; antibiotikaresistens ingår i det mer omfattande begreppet antimikrobiell resistens. Antibiotikaresistens innebär att antibiotika saknar effekt som behandling av en sjukdom som orsakas av en resistent mikrob. I Europa dör varje år uppskattningsvis  över 35 000 personer till följd av antimikrobiell resistens.

Antimikrobiell resistens är ett allvarligt problem, och att främja djurvälfärd är ett sätt att hantera det. Nätverket AMR One Health Network, som samordnas av Europeiska kommissionen, rekommenderar att unionen stödjer animalieproducenter genom den gemensamma jordbrukspolitiken för att snabbt och effektivt få bukt med antimikrobiell resistens.

Minskande användning av antimikrobiella läkemedel i Finland och inom EU

Användningen av antimikrobiella läkemedel på djur statistikförs i Finland och inom EU och statistiken redovisas regelbundet på unionsnivå. Enheten i statistiken över användningen av antibiotika är milligram aktiv substans per populationskorrigeringsenheten PCU (Population Correction Unit). Enligt FinResVet-rapporten från 2020 säljs antibiotika i måttliga mängder i förhållande till antalet djur i Finland. År 2020 var försäljningen av antibiotika, 16,3 mg/PCU, den lägsta någonsin för Finland i statistiken. Jämfört med 2019 minskade försäljningen med 15 procent. Minskningen var ett resultat främst av minskad användning av antibiotika i medicinfoder för pälsdjur. Försäljningen av antibiotika som är kritiska för människan var fortsatt mycket liten.

I Finland administreras antibiotika till produktionsdjur oftast individuellt. Den vanligaste djurantibiotikan är penicillin. Försäljningen av antibiotika till sällskapsdjur kan tillsvidare övervakas endast avseende tabletter. På tio år har försäljningen av djurantibiotika i tablettform halverats. Det största minskningen har skett i användningen av första generationens cefalosporiner. Försäljningen av antimikrobiella djurläkemedel har minskat inom EU med över 40 procent under det senaste årtiondet. Den nya unionsförordningen om veterinärmedicinska läkemedel, som gäller från januari 2022, moderniserar lagstiftningsramen och säkerställer bättre, säkrare och mer ansvarsfull användning av djurläkemedel.

Till åtgärder för att bekämpa antimikrobiell resistens hör bland annat förbud mot profylaktisk administrering av antibiotika till en grupp djur, utvidgat förbud mot användning av antibiotika avsedd för att främja djurens tillväxt eller öka avkastningen, villkor för förskrivning av antimikrobiella läkemedel och medlemsstaternas skyldighet att samla in uppgifter om försäljningsvolym och användning av antimikrobiella veterinärmedicinska läkemedel uppdelade efter djurslag. De här åtgärderna syftar till att minska den totala försäljningen av antimikrobiella läkemedel för livsmedelsproducerande djur och fiskodling inom EU med 50 procent före 2030.

Antimikrobiell resistens vidkänner inte länders territorialgränser, och därför ska animaliska produkter som importeras till unionen för användning som föda för djur och människor överensstämma med kraven om att de inte får ha behandlats med antimikrobiella läkemedel avsedda för att främja djurens tillväxt eller öka avkastningen eller med antimikrobiella läkemedel som unionen reserverat för behandling av människor.

För bekämpning av antimikrobiell resistens är det viktigt att ta fram anvisningar samt åtgärder och metoder för biosäkerhet som förhindrar uppkomsten och spridningen av infektionssjukdomar hos djur. Djurbönderna ska ges stöd genom den gemensamma jordbrukspolitiken för att förbättra djurvälfärden och tillgången till diagnostiska tester.

Djur ska ges antimikrobiella läkemedel endast för behandling och inte som profylax

Användningsvolymen av antimikrobiella djurläkemedel är inte en direkt indikator för djurvälfärden. I Finland används till exempel inom kycklingproduktionen inga antibiotika på kycklingarna i produktionsgenerationen. Det är en bra sak för människan, men ur djurens synvinkel kan det ibland behövas medicinering; även ett allmänt välmående djur kan insjukna. Djur som människan har hand om har rätt att få behandling när de blir sjuka, och ibland är antimikrobiella läkemedel som förskrivs av en veterinär den rätta behandlingen för att djuret ska återhämta sig och må bra.

Profylaktisk användning av antimikrobiella läkemedel som administreras till grupper av djur med till exempel foder eller vatten och utan att veterinären har fastställt att läkemedlet behövs är inte korrekt användning. Läkemedel kan användas som profylax bland annat för att avhjälpa brister i djurhållningen, såsom problem som orsakas av trånga eller smutsiga djurstall. Även i dessa fall ska man alltid först ta itu med de underliggande orsakerna och lindra stressen för djuren samt se till att förbättra förhållandena och skötseln av dem, innan man tillgriper läkemedel.

Zoonoser

Problemkomplexen ökar risken för spridning av zoonoser

Zoonoser är smittsamma sjukdomar vars patogener kan överföras från andra djur till människan och tvärtom. Till zoonosalstrarna hör olika bakterier, virus, urdjur, parasiter och andra sjukdomsalstrare som prioner.

Zoonoser kan smitta direkt eller indirekt mellan djur och människa. Indirekt smitta kan ske via till exempel livsmedel, vatten eller insekter. Många av de mest betydande smittsamma sjukdomarna hos människor är zoonoser. En del av dem orsakar ganska lindrig sjukdom, medan vissa – som HIV, SARS, ebola, zika och SARS-COV-2 –– är livsfarliga för människan. Faktorer som ökar risken  för utbrott av zoonoser och spridning till människan är globala leveranskedjor, fragmentering av livsmiljöer, försämring av skogarnas tillstånd, ändringar av markanvändningen, klimatförändringar och människors ökande mobilitet.

Zoonoscentret rapporterar om zoonoserna i Finland. Centrets experter sammanställer zoonosrapporter om zoonosläget i vårt land. I rapporterna redogörs för sjukdomsalstrare som påträffats hos djur i Finland och för vilken roll andra djur spelat för spridning av zoonoser till människor.

Takten med vilken nya sjukdomar sprids via vilda djur till människor har ökat stadigt under de senaste tre årtiondena. Trots det tas åtgärder för att bromsa förlusten av biologisk mångfald och återställa miljöer sällan upp i diskussionerna om pandemier. Olika virus – som den globala covid-19-pandemin och utbrottet av mpox (apkoppor) nyligen – har ökat behovet av prognoser av när och var utbrott sannolikt sker.

Tabell 2. De viktigaste globala zoonoserna (i alfabetisk ordning) enligt världsorganisationen för djurhälsa WOAH (tidigare OIE). Källa: Tarazona et al. Human Relationships with Domestic and Other Animals: One Health, One Welfare, One Biology. Animals 2019 10(1).

Zoonotic Disease	Organism	Main Reservoirs
Animal influenza	Influenza A viruses	Pigs, poultry, humans
Anthrax	Bacillus anthracis	Livestock, environment, wild animals
Avian influenza	Influenza A viruses	Poultry, ducks
Bovine tuberculosis	Mycobacterium bovis	Cattle
Brucellosis	Brucella spp.	Cattle, goats, sheep, pigs
Campylobacteriosis	Campylobacter spp.	Poultry, other farm animals
Crimean-Congo haemorrhagic fever (CCHF)	CCHF virus	Livestock, ticks
Cryptosporidiosis	Cryptosporidium spp.	Cattle, sheep, pets
Cysticercosis/Taeniasis	Taenia spp.	Cattle, pigs
Erysipeloid	Erysipelothrix rhusiopathiae	Pigs, fish, environment
Fish tank/swimming pool granuloma	Mycobacterium marinum	Fish
Glanders	Burkholderia mallei	Horse, donkey, mule
Haemorrhagic colitis and haemolytic uraemic syndrome (HUS)	Shiga toxin-producing E. coli	Ruminants
Hendra virus infection	Hendra virus	Horses, bats
Hepatitis E	Hepatitis E virus	Pigs, wild boar, deer
Hydatid disease	Echinococcus granulosus	Dogs, sheep
Leptospirosis	Leptospira spp.	Ruminants
Listeriosis	Listeria spp.	Cattle, sheep
Louping ill	Louping ill virus	Sheep, grouse
Lyme disease	Borrelia burgdorferi	Sheep, ticks, rodents, deer, small mammals
Lymphocytic choriomeningitis	Lymphocytic choriomeningitis virus (LCMV)	Rodents
Orf	Orf virus	Sheep, goats
Ovine chlamydiosis	Chlamydia abortus	Sheep, farm animals
Pasteurellosis	Pasteurella spp.	Dogs, cats, many mammals
Psittacosis	Chlamydia psittaci	Psittacine birds, poultry, ducks
Q fever	Coxiella burnetii	Cattle, sheep, goats, cats
Rabies	Rabies virus and other lyssaviruses	Cattle, horses, dogs, foxes, haematophagous bats, cats
Rat bite fever	Streptobacillus moniliformis	Rats
Rift Valley fever	Rift Valley fever virus	Cattle, goats, sheep
Ringworm	Dermatophyte fungi	Many animal species
Salmonellosis	Salmonella spp.	Poultry, farm animals
Streptococcal sepsis	Streptococcus suis	Pigs
Streptococcal sepsis	Streptococcus zooepidemicus	Horses
Tickborne encephalitis	Tickborne encephalitis virus	Rodents, small mammals, livestock
Toxocariasis	Toxocara canis/catis	Dogs, cats
Toxoplasmosis	Toxoplasma gondii	Cats, ruminants
Trichinellosis	Trichinella spiralis	Pigs, wild boar
Zoonotic diphtheria	Corynebacterium ulcerans	Cattle, farm animals, dogs

Stressade djur utsöndrar stora mängder smittpartiklar

Välmående djur har bättre motståndskraft mot sjukdomsalstrare som vi alla ständigt bär på oss. Utdragen, kronisk, stark stress som överskrider toleransgränsen försämrar motståndskraften och kan leda till sjukdomen bryter ut. Eustress, det vill säga positiv stress, hjälp individen att klara sig i svåra situationer, men distress, det vill säga negativ stress, utgör en påfrestning och förhindrar återhämtning.

Kronisk stress hos djur innebär dels att djuret inte mår bra, dels att dess motståndskraft kan ta slut. Då bryter sjukdomen ut hos djuret och det sprider också smitta till andra. Människans uppgift är att se till att djuren mår bra, såväl för djurens skull som för att trygga vår egen hälsa och välfärd. Genom att undvika exponering för stress kan man upprätthålla immunförsvaret så att det håller sjukdomsalstrarna under kontroll och vi hålls friska. Då vi inte är stressade sprider vi inte heller lika mycket smittämnen i vår omgivning.

Att bevara och återställa naturliga livsmiljöer för vilda djur kan förhindra spridning av sjukdomsalstrare från vilda djur till husdjur och människa. En del fladdermöss är värddjur för virus som är farliga för människan, som rabies, nipah och hendra. Fladdermössen, som sällan själva blir sjuka av de virus som de bär på, har levt med olika coronavirus i tusentals år. Däremot kan coronavirussjukdomen bevisligen spridas till människan från exempelvis farmade minkar och hamstrar som hålls som husdjur. Enligt den Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa, European Food Safety Authority) är farmade minkar de animalieproduktionsdjur som mest sannolikt kan bli smittade med SARS-CoV-2 av människa eller andra djur och sedan sprida viruset vidare. År 2021 rapporterades 44 utbrott av coronavirussjukdom på minkfarmer i Europa och 2022 rapporterades sex fall, meddelar Efsa.

En australisk studie beskriver hur viktigt det är att bevara arters naturliga livsmiljöer. Forskarna studerade under 25 års tid flyghundar och deras naturliga övervintringsmiljöer i blommande eukalyptusskogar. Det viktigaste fyndet i studien var att det för att förhindra spridningen av det för människan dödliga hendraviruset är nödvändigt att flyghundarnas naturliga övervintringsplatser med blommande eukalyptusskogar bevaras. När eukalyptusskogarna där flyghundarna övervintrar huggs för odlingsmark eller bebyggelse splittras populationerna och flyghundarna flyttar närmare människan till odlings- och stadsmiljöer för att hitta föda. Flyghundarna blir stressade när deras naturliga livsmiljöer förstörs och utsöndrar då mer av viruset än då de lever i sin naturliga omgivning i eukalyptusskogen.

Forskarna antog att flyghundarna var tvungna att spara energi på grund av att det fanns ont om föda och att de inte hade tillräckligt med energi till exempel för ett normalt immunförsvar. Stressade flyghundar sprider virus och det är känt att hendravirus ibland sprids via flyghundarnas urin och avföring till hästar och från hästar vidare till människa. Väderfenomenet El Niño konstaterades också inverka på detta genom att det orsakade torka som fick eukalyptusträdens blomknoppar att torka så att träden inte blommade normalt. Då fanns det inte blomnektar för flyghundarna, som blev tvungna att söka föda annanstans. När eukalyptusträden blommade, upphörde spridningen av sjukdomsalstraren helt och hållet. Forskarnas budskap är att pandemier kan förhindras genom att bevara livsmiljöer för vilda djur, vilket också bromsar förlusten av biologisk mångfald.

Vad kan vi göra när problemkomplexen pressar på?

Det finns olika sätt att avhjälpa situationen.

Vi kan arbeta för att sänka stressnivån hos produktionsdjuren och på så sätt förbättra djurvälfärden och minska behovet av antimikrobiella läkemedel.

Vi kan förbättra djurvälfärden genom att ge djuren positiva upplevelser.

Vi kan föda upp och använda färre djur, ge djuren mer utrymme och se till att de har möjlighet till för artens naturliga beteende i en lämplig miljö för arten.

De största hoten mot vitaliteten och välfärden hos vilda djur är klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald till följd av mänsklig aktivitet; det gäller för var och en av oss att delta i arbetet för att bromsa upp dem, för att trygga människans fortbestånd.