De senaste åren har djurskyddsanmälningarna till polisen ökat i antal, vilket också avspeglas i antalet fall som utreds av polisen. Jämfört med tidigare har det också meddelats fler domar för djurskyddsbrott och djurskyddsförseelser och straffen har varit strängare. I detta avsnitt av rapporten granskas djurvälfärdens status och utveckling genom antalen djurskyddsanmälningar till polisen, djurskyddsärenden hos åklagarväsendet samt domar och djurhållningsförbud som meddelats vid djurskyddsbrott. Granskningen gäller huvudsakligen åren 2015–2022 som jämförs mot motsvarande uppgifter från tidigare år.
(Publicerad på finska 10.6.2021)
Inledning
De straff och påföljder som utmäts vid djurskyddsbrott verkar inte alltid stå i proportion till hur fördömlig handlingen varit, och kraven på bevisning är höga. I Finland har domarna vid djurskyddsbrott oftast varit lindriga. De senaste uppgifterna tyder dock på att straffen och påföljderna håller på att skärpas; fler fall tas upp för behandling, antalet domar håller på att öka och straffen är strängare än tidigare.
Antalet djurskyddsanmälningar till polisen ökade åren 2015–2022 jämfört med föregående granskningsperiod. Likaså hänsköts fler misstänkta djurskyddsbrott till Åklagarmyndigheten. Det meddelades fler domar för djurskyddsbrott och domarna var strängare än under föregående granskningsperiod. Likaså meddelades fler djurhållningsförbud.
Vid polisinrättningen i Helsingfors inrättade 2018 Finlands första utredningsenhet för brott mot djur. I december 2019 inrättades i Östra Finland en patrull bestående av en polis och en Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakare som ska minska illegalt dödande av vargar och hjälpa lokalbefolkningen att utreda vargproblem. Dessutom kommer polisinrättningen i Östra Finland att år 2023 få en heltidsanställd utredare av jaktbrott.
I Finland faller brott mot djurskyddslagstiftningen under brottsrubriceringarna djurskyddsbrott, grovt djurskyddsbrott, lindrigt djurskyddsbrott, djurskyddsförseelse och djurtransportförseelse. Straffet vid djurskyddsförseelse och lindrigt djurskyddsbrott är böter. Vid djurskyddsbrott är straffet böter eller fängelse i högst två år. Grovt djurskyddsbrott kan bestraffas med fängelse i minst fyra månader och högst fyra år.
Författarna är ledande expert Satu Raussi, specialist Tiina Kauppinen och praktikant Weera Walden från Djurens välfärdscentral. Gästskribent är doktoranden (disputerat 2021) och veterinären Sofia Väärikkälä.
Olika former av djurskyddsbrott
Rekvisit för djurskyddsbrott är aktiv handling, uppsåtlig vanvård eller grov oaktsamhet samt grymhet och råhet. Brottsrubriceringar i strafflagen är utöver djurskyddsbrott även grovt respektive lindrigt djurskyddsbrott samt djurhållningsförbud. Utöver dessa innehåller djurskyddslagen bestämmelser om djurskyddsförseelse. Bestämmelser om djurskyddsförseelse finns också i 109 § i lagen om djurvälfärd som träder i kraft 1 januari 2024.
Om brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, brottet riktar sig mot ett mycket stort antal djur eller det vid djurskyddsbrott eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning och brottet även bedömt som en helhet är grovt, ska gärningsmannen dömas till fängelse för grovt djurskyddsbrott. Om djurskyddsbrottet bedömt som en helhet är ringa, ska gärningsmannen dömas till böter för lindrigt djurskyddsbrott. Även för djurskyddsförseelse, som är den lindrigaste brottsrubriceringen, är rekvisiten uppsåt eller oaktsamhet.
Djurhållningsförbud är inte ett straff utan en åtgärd för att säkerställa att djuret inte på nytt ska utsättas för brott. Djurhållningsförbud kan meddelas med anledning av ett brott, men det förutsätter inte att förövaren utmäts ett straff, utan den enda påföljden kan vara djurhållningsförbud. Den som har meddelats djurhållningsförbud får inte äga, hålla eller sköta djur och inte heller annars sörja för djurs välfärd.
Djurskyddsanmälningar till polisen
Antalet djurskyddsanmälningar till polisen har ökat markant sedan 2011. Åren 2011–2014, 2015–2018 och 2019–2022 mottog polisen sammanlagt 2 407, 2 835 respektive 3 331 djurskyddsanmälningar. Största delen av anmälningarna leder till upptäckt av handlande som strider mot djurskyddslagstiftningen. Åren 2015–2018 uppfylldes brottsrekvisiten i 2 637 anmälningar (93 %), jämfört med 2 127 fall (88 %) under den föregående fyraårsperioden. Antalet djurskyddsbrott som anmälts till och utretts av polisen 2007–2022 framgår av figur 6.

Djurskyddsbrott hos åklagare
Åren 2015–2018 hänsköts 935 misstänkta djurskyddsbrott till åklagare (822 misstankar under föregående fyraårsperiod). Åren 2019–2022 hänsköts 1 259 misstänkta djurskyddsbrott till åklagare. Åren 2015–2018 och 2019–2022 fattades sammanlagt 120 respektive 167 beslut om åtalseftergift för misstänkt djurskyddsbrott (källa: Åklagarmyndigheten).
Tabell 9 innehåller uppgifter från 2018–2022 om antalen ärenden som hänskjutits till åklagare från förundersökningsmyndigheten samt åklagarnas avgöranden indelade i djurskyddsförseelser, lindriga djurskyddsbrott, djurskyddsbrott och grova djurskyddsbrott. Avgörandena presenteras i tabell 9 indelade i åtal, åtalseftergift, begränsning av förundersökningen och övriga avgöranden. Med övriga avgöranden avses i regel teknikaliteter.
Tabell 9. Misstänkta djurskyddsbrott som hänskjutits till åklagare, åklagarens avgöranden, åtal, beslut om åtalseftergift, beslut om begränsning av förundersökningen samt övriga avgöranden. Källa: Åklagarmyndigheten.
Djurskyddsförseelser, antal mål | ||||||
---|---|---|---|---|---|---|
År | Inkomna mål | Avgöranden | Åtal | Åtalseftergift | Begränsning av förundersökningen | Övriga avgöranden |
2018 | 37 | 38 | 13 | 9 | 14 | 2 |
2019 | 34 | 33 | 8 | 6 | 17 | 2 |
2020 | 33 | 33 | 16 | 8 | 6 | 3 |
2021 | 26 | 25 | 14 | 3 | 8 | 0 |
2022 | 26 | 27 | 8 | 4 | 14 | 1 |
Lindrigt djurskyddsbrott, antal mål | |||||
---|---|---|---|---|---|
År | Inkomna mål | Avgöranden | Åtal | Åtalseftergift | Begränsning av förundersökningen |
2018 | 8 | 9 | 2 | 4 | 3 |
2019 | 8 | 8 | 2 | 1 | 5 |
2020 | 9 | 8 | 2 | 1 | 5 |
2021 | 11 | 9 | 3 | 1 | 5 |
2022 | 7 | 9 | 3 | 4 | 2 |
Djurskyddsbrott, antal mål | ||||||
---|---|---|---|---|---|---|
År | Inkomna mål | Avgöranden | Åtal | Åtalseftergift | Begränsning av förundersökningen | Övriga avgöranden |
2018 | 235 | 239 | 184 | 26 | 21 | 8 |
2019 | 216 | 208 | 148 | 30 | 26 | 4 |
2020 | 213 | 201 | 131 | 35 | 32 | 3 |
2021 | 277 | 243 | 187 | 23 | 27 | 6 |
2022 | 303 | 296 | 208 | 49 | 35 | 4 |
Grovt djurskyddsbrott, antal mål | ||||||
---|---|---|---|---|---|---|
År | Inkomna mål | Avgöranden | Åtal | Åtalseftergift | Begränsning av förundersökningen | Övriga avgöranden |
2018 | 26 | 22 | 17 | 3 | 2 | 0 |
2019 | 16 | 18 | 15 | 0 | 1 | 2 |
2020 | 25 | 19 | 17 | 0 | 2 | 0 |
2021 | 26 | 27 | 24 | 2 | 0 | 1 |
2022 | 30 | 26 | 23 | 2 | 0 | 1 |
Domar för djurskyddsbrott
Åren 2015–2018 meddelades fler domar för djurskyddsbrott (grovt djurskyddsbrott , djurskyddsbrott, lindrigt djurskyddsbrott och djurskyddsförseelse) än under föregående granskningsperiod (2011–2014). Både 2015 och 2017 meddelade domstolarna 173 domar. Både 2016 och 2018 var antalet något mer än 190 domar, och både 2019 och 2021 meddelades något mer än 200 domar (tabell 10). Domar för djurtransportförseelser meddelas inte varje år; under föregående granskningsperiod (2011–2014) var antalet domar sammanlagt fyra och åren 2015–2018 sammanlagt tre. År 2019 meddelades en fällande dom för djurtransportförseelse och åren 2020–2021 inga alls.
Tabell 10. Antal fällande domar för grovt djurskyddsbrott, djurskyddsbrott, lindrigt djurskyddsbrott och djurskyddsförseelse 2007–2021 (källa: Statistikcentralen)
2007 | 2008 | 2009 | 2010 | 2011 | 2012 | 2013 | 2014 | 2015 | 2016 | 2017 | 2018 | 2019 | 2020 | 2021 | |
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
Grovt djurskyddsbrott (strafflagen 17:14a §) | – | – | – | – | 1 | 3 | 6 | 6 | 9 | 10 | 16 | 11 | 12 | 12 | 14 |
Djurskyddsbrott (strafflagen 17:14 §) | 93 | 92 | 100 | 98 | 115 | 98 | 145 | 130 | 139 | 154 | 135 | 156 | 178 | 134 | 167 |
Lindrigt djurskyddsbrott (strafflagen 17:15 §) | 5 | 5 | 4 | 11 | 12 | 11 | 11 | 13 | 8 | 12 | 7 | 10 | 15 | 6 | 6 |
Djurskyddsförseelse (djurskyddslagen 54 §) | 22 | 33 | 35 | 28 | 23 | 12 | 22 | 16 | 17 | 16 | 15 | 14 | 12 | 13 | 15 |
Totalt | 120 | 130 | 139 | 137 | 151 | 124 | 184 | 165 | 173 | 192 | 173 | 191 | 217 | 165 | 202 |
Djurhållningsförbud
Åren 2015–2018 meddelades sammanlagt 399 djurhållningsförbud, jämfört med 301 djurhållningsförbud under den föregående fyraårsperioden 2011–2014. Åren 2019–2021 meddelades sammanlagt 299 djurhållningsförbud. Flest djurhållningsförbud, 120 stycken, meddelades år 2018. Förbudet meddelades betydligt oftare för viss tid än så att det blev bestående. Djurhållningsförbud för viss tid gäller minst ett år. Antalet bestående djurhållningsförbud ökade betydligt under 2015–2018 jämfört med den föregående granskningsperioden. Djurhållningsförbuden 2007–2021 framgår av tabell 7.
Tabell 7. Djurhållningsförbud 2007–2021 (källa: Statistikcentralen)
Mer om detta på
- Eläimen kärsimys arvotetaan tuomioistuimissa vaihtelevasti
- Sofia Väärikkälä, Tarja Koskela, Laura Hänninen & Mari Nevas. Evaluation of criminal sanctions concerning violations of cattle and pig welfare, Animals 2020, 10(4): 715.
- Helsingfors universitet, Forskningscentret för djurvälfärd 21.4.2020: Nautoihin ja sikoihin kohdistuneista eläinsuojelurikoksista selvittiin pääosin sakoilla
- Eläimiksi – kriittisen eläintutkimuksen näkökulmia, Tarja Koskela 20.2.2020: Syyttämättäjättämispäätös – viesti eläinten kaltoinkohtelun hyväksyttävyydestä?
- Koskela Tarja: Optimaalinen eläinsuojelu rikosprosessissa ja julkishallinnossa. Dissertations in Social Sciences and Business Studies. University of Eastern Finland 2017.
Sällskapsdjur utsätts för vanvård och direkt våld
I Finland får ägare av sällskapsdjur oftast en fällande dom för att hen inte har tillgodosett djurets basbehov. År 2018 gavs cirka 73 procent av de fällande domarna för vanvård av sällskapsdjur. I 27 procent av målen var orsaken våld mot djuret. Oftast handlade det om en person som haft några hundar eller flera katter som hen vanvårdat.
Det innebär i praktiken att djuren inte har fått tillräckligt med vatten och mat, lämplig motion eller vård om de varit sjuka. I en del fall levde djuren bland smuts och avföring.
I de flesta fall är straffen för vanvård eller våldsam behandling av sällskapsdjur lindriga. Det vanligaste straffet är dagsböter. År 2018 bestraffades förövaren med villkorligt fängelse i endast tio fall och endast en gång bedömdes gärningen som grov.
Ett djurhållningsförbud kan meddelas så att det blir bestående, om den som meddelas förbudet har gjort sig skyldig till grovt djurskyddsbrott, tidigare har dömts till djurhållningsförbud för viss tid, eller har svag hälsa och är därför oförmögen att sörja för djurens välfärd. I dagens läge meddelas bestående djurhållningsförbud nästan aldrig. Det största problemet med djurhållningsförbuden är att de är i praktiken omöjliga att övervaka. Även personer som dömts till djurhållningsförbud har hemfridsskydd och därför får tillsynsmyndigheten utföra kontroller endast vid misstanke om vanvård.
Oftast dagsböter för vanvård av produktionsdjur
I Finland utfördes år 2018 över 3 000 djurskyddsinspektioner av animalieproduktionsgårdar på grund av misstanke. På en del gårdar förekom verksamhet som var direkt lagstridig, och något slags problem uppdagades vid nästan hälften av inspektionerna. Trots att det i Finland utförs över 3 000 inspektioner per år och vid största delen av dem uppdagas missförhållanden, meddelas det årligen endast 60–80 fällande domar för djurskyddsbrott mot animalieproduktionsdjur och största delen av domarna är lindriga.
Utifrån domarna och utredningarna verkar det som att djurskyddsbrott inte anses vara allvarliga handlingar, åtminstone inte i alla delar av landet. Delvis är det också fråga om bristande resurser, mod, kompetens och sakkunskap.
År 2018 meddelades i Finland 61 fällande domar för djurskyddsbrott mot animalieproduktionsdjur. I största delen av dem var påföljden dagsböter. Vid djurskyddsbrott kan straffet vara böter eller fängelse i högst två år. Utgångspunkten är att domaren vid utmätandet av straffet är kapabel att avgöra hurdan skada djuren har åsamkats. Djurskyddsfrågor och förståelse för djurens lidande ingår dock inte i juristutbildningen.
Domstolen har omfattande prövningsrätt när det gäller att avgöra hur grov gärningen varit. Detta är en bidragande orsak till de stora skillnaderna mellan straffen på olika håll i landet. Denna oenhetlighet gäller inte bara i straffen, utan också bland annat åtalarna, tillsynen och polisen. Ett sätt att harmonisera straffen skulle kunna vara att centralisera behandlingen av djurskyddsbrotten till vissa domstolar.
Birkalands tingsrätt toppar statistiken över såväl antalet djurskyddsdomar och straffets stränghet efter millennieskiftet. I Birkaland bedömds till exempel ett djurskyddsbrott som grovt mycket oftare än på andra håll i Finland. Förmodligen är orsaken inte att djuren i Birkaland vanvårdas mer än på andra håll i landet, utan snarare att tillsynsveterinärerna, polisen, åtalarna och domstolen utgör en sammanhängande och fungerande kedja.
Ett djurskyddsbrott anses vara grovt när det begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt. Brottet är också grovt om det riktar sig mot ett mycket stort antal djur eller om det eftersträvas avsevärd ekonomisk vinning med brottet. Dessutom ska brottet även bedömt som en helhet vara grovt.
I Finland meddelas tiotals djurhållningsförbud varje år. Djurhållningsförbud meddelas oftast för en viss tid, exempelvis några år, och bestående förbud är sällsynta. Det är nästan omöjligt att övervaka djurhållningsförbuden, eftersom tillsynsmyndigheten får inspektera en gård endast om det föreligger en ny misstanke om brott.
Åklagaren och domstolen utgår i sina avgöranden ofta från expertutlåtanden av tillsynsveterinärerna. Det bör ändå noteras att även andra omständigheter än tillsynsveterinärernas utlåtanden inverkar på domen. Även om djuren har vanvårdats i flera års tid, ses djurhållarnas egna problem – som penningsvårigheter, sjukdom och familjetragedier – ofta som förmildrande omständigheter.
Brist på foder och vatten samt orenhet vanligaste orsaker på grisgårdar och nötkreatursgårdar
Forskare vid Helsingfors universitet och Östra Finlands universitet analyserade de bakomliggande omständigheterna vid djurskyddsdomar gällande grisar och nötkreatur 2011–2016 samt straffen för dem. Under de sex åren behandlades sammanlagt 196 brottsmål och i 96 procent av dem meddelades en fällande dom. Över 90 procent av domarna gällde brott mot nötkreatur. I de flesta fall var det fråga om små gårdar.
De vanligaste orsakerna till de djurskyddsbrott mot grisar och nötdjur som behandlades av domstol 2011–2016 var brist på foder och vatten samt orenlighet. För brotten utmättes oftast lindriga straff, som små böter eller korta villkorliga fängelsestraff. Med andra ord ansågs brotten inte vara särskilt allvarliga och straffen stod inte i proportion med hur länge den brottsliga handlingen pågått eller hur många djurskyddsinspektioner som utförts.
Djurens öde ofta oklart vid djurhållningsförbud
I hälften av målen kompletterades en fällande dom med djurhållningsförbud. Med tanke på animalieproducentens näringsverksamhet har djurhållningsförbud en större effekt än böter eller ett villkorligt fängelsestraff. När djurhållningsförbud meddelas bör åklagaren ansöka om att djuren ska dömas förverkade till staten. I hälften av de meddelade djurhållningsförbuden saknades dock en anteckning om förverkandepåföljd, vilket innebär att djurens öde förblev oklart i hälften av djurhållningsförbuden.
Flera av brotten hade hunnit pågå länge innan rättsprocessen inleddes. Mediantiden för brottens längd var sju månader och veterinären hade inspekterat gården i genomsnitt fyra gånger innan målet togs upp i rätten.
Utdragna djurskyddsbrott är ett allvarligt problem för djurskyddet
Att inga bestående förbättringar görs i djurens välbefinnande trots upprepade inspektionsbesök tjänar varken djurens, veterinärernas eller producenternas intresse. Bakom långvariga djurskyddsproblem finns ofta också andra omständigheter, som bland annat människornas problem med ekonomin och hälsan. Det är viktigt att utveckla samarbetet mellan djurskyddsmyndigheterna och de övriga myndigheterna. I utdragna djurskyddsmål går animalieproducentens och veterinärens åsikter oftast isär och därför är det viktigt att också satsa mer på kommunikation och dialog.
Om djurens välbefinnande gång på gång äventyras och ingen bestående förbättring av förhållanden för djuren är i sikte, måste veterinären ha mod nog att sätta stopp på det hela. Om djurskyddstillsynen skulle skötas av ett veterinärpar, skulle ansvaret för besluten axlas av två veterinärer istället för en, vilket eventuellt skulle göra det lättare att ta itu med missförhållanden.
Lång väg att gå till optimalt djurskydd
Jurist doktor Tarja Koskela studerade för sin doktorsavhandling det optimala djurskyddet i brottsprocessen och inom den offentliga förvaltningen. Fokus låg på huruvida de mål som fastställs i djurskyddslagen samt djurskyddslagens syfte kan uppnås genom brottsprocessen. Tarja Koskela analyserade djurskyddsprocessen från det att misstanke om ett djurskyddsbrott väcks till att en fällande dom för djurskyddsbrott meddelas samt till övervakning av ett eventuellt djurhållningsförbud.
Ett optimalt djurskydd kräver ändringar av både lagstiftningen och myndigheternas förfaranden. Redan om myndigheterna skulle använda sig av den behörighet som de har enligt lag skulle vara ett steg mot det bättre. Djurskyddslagen skulle behöva kompletteras med förbud mot passivitet samt bestämmelser om att ingripa i passivitet. Den lokala djurskyddsmyndighetens uppgifter bör för tydlighets skull centraliseras till en myndighet, till exempel kommunalveterinären. Djurskyddstillsynen bör vara systematisk och utföras riskbaserad och inte enbart utifrån misstanke. Bestämmelserna om tillsynen bör omfatta också övervakningen av djurhållningsförbud.
Med tanke på optimalt djurskydd vore det viktigt att djurskyddsärenden behandlas av poliser och åklagare som specialiserat sig på djurskydd. Djurskyddsmålen bör centraliseras till vissa domstolar och domstolarnas sammansättning bör kompletteras med en veterinärmedicinsk expert. Vid rättegången bör höras expertvittnen om erfarenhetssatser och tillämpningen av dem i det aktuella målet.
I nio av tio djurskyddsbrott utdöms ett bötesstraff, i genomsnitt 39 dagsböter. Straffen och påföljderna bör motsvara bättre gärningens klandervärdhet och beviströskeln får inte vara för hög, sammanfattar Tarja Koskela i sin avhandling.
Gästpenna: Sofia Väärikkälä
Djurskyddstillsynen bör ingripa i vanvård av djur

Djurskyddsmyndigheternas främsta uppgift är att säkerställa att djurägarna följer djurskyddsbestämmelserna och att djuren tillfogas så lite lidande, smärta och ångest som möjligt. Djurskyddslagstiftningen fastställer den juridiska miniminivån för djurens välbefinnande, men den verkliga nivån av skyddet och välbefinnandet fastställs genom genomförandet och tillsynen av bestämmelserna. Därför är det väldigt viktigt att djurskyddsmyndigheterna snabbt, effektivt och samordnat ingriper i vanvård av djur, skriver gästskribenten Sofia Väärikkälä som har lång erfarenhet som veterinär av tillsynsuppgifter.
Ägaren ansvarar för djurets välbefinnande
I första hand är det alltid ägaren som ansvarar för djurets välbefinnande. Innan man skaffar ett sällskapsdjur eller startar animalieproduktion bör man sätta sig in i djurets och djurartens behov samt de relevanta djurskyddsbestämmelserna.
Av en eller annan orsak kan eller vill ägaren inte alltid ta hand om djurets välbefinnande. Om orsaken är okunskap, kan rådgivning ofta ge goda resultat. Om det däremot är uppenbart fråga om vanvård, kan man sällan åstadkomma en förbättring genom rådgivning. Vanvården kan vara aktiv, det vill säga att djuret avsiktligt tillfogas skada, eller passiv, det vill säga att ägaren försummar skötseln av djuret. I stora drag kan man säga att sällskapsdjur utsätts för både aktiv och passiv vanvård, medan produktionsdjur oftast utsätts för passiv vanvård. Djurskyddslagen (247/1996) anger tydliga ramar för djurhållningen och skötseln och behandlingen av djur samt föreskriver om omfattande befogenheter för djurskyddsmyndigheterna att ingripa i vanvård av djur.
Djurskyddstillsyn behövs
Djurskyddstillsynen har långa traditioner i vårt land. I den första nationella lagen om djurskydd (163/1934), som trädde i kraft 1934, gavs lagtillsynen i uppdrag till polismyndigheten och dessutom gavs landshövdingarna behörighet att utse en veterinär och annan tillförlitlig person till djurskyddsinspektör med polisbefogenhet.
Hundra år senare spelar polisen och veterinären fortfarande en viktig roll som lokala djurskyddsmyndigheter. Resurserna för djurskyddstillsynen har ökat mycket under 2010-talet när enheterna för miljö- och hälsoskydd har inrättat tjänster som kommunalveterinärer enkom för tillsynsuppgifter (tillsynsveterinärer) och regionförvaltningsverken har anställt länsveterinärer för djurskyddsinspektioner. Tack vare resursökningen utförs nu betydligt fler inspektionsbesök. De årliga resultaten av tillsynen visar att inspektionerna verkligen behövs.
Kontroller av djurens välbefinnande eller tillsyn av djurskyddsbestämmelserna?
Största delen av kraven enligt djurskyddsbestämmelserna handlar om tillräckliga resurser, som ändamålsenlig djurhållningsplats och skötsel. Sådana på sätt och vis externa faktorer är relativt enkla att kontrollera, men kan man då tala om inspektioner av djurens välbefinnande? Nya vetenskapliga rön har framhävt betydelsen av djurens upplevelser – både positiva och negativa – för deras välbefinnande. Utöver observationer av miljöfaktorer och fysiska förändringar borde veterinärerna vid inspektionerna titta närmare på hur observationerna påverkar djurens välbefinnande.
Straffen för djurskyddsbrott är lindriga, eventuellt delvis på grund av bristande förståelse för hur vanvård eller missförhållanden inverkar på djurens välbefinnande. Termer som veterinärerna använder, som gödselpansar eller obehandlad parodontit, saknar sannolikt innebörd för polisen, åklagaren eller domaren som hanterar ärendet. Veterinärerna spelar en avgörande roll vid bedömningen av om djuret har tillfogats mer lidande, smärta och ångest än nödvändigt, och i så fall hur länge det har pågått och hur allvarligt läget är. Att bedöma ett djurs erfarenhet är inte alltid enkelt, ens för en person med veterinärutbildning. Forskningen kring djurvälfärd avancerar hela tiden och därför bör veterinärer som utför inspektioner också gärna uppdatera sina kunskaper.
Ett multisektoriellt perspektiv på allvarliga djurskyddsfall
Allvarliga djurskyddsfall har ofta i bakgrunden även andra problem, som att djurägaren har problem med hälsan eller har sociala eller ekonomiska svårigheter. Veterinärerna som utför inspektioner saknar sannolikt – och behöver inte heller ha – kapacitet att ta hand om människors personliga svårigheter. Veterinärens uppgift är att se till djuret och dess välbefinnande. Det viktigaste är att samarbetet mellan veterinären och övriga myndigheter fungerar och djurägaren som tampas med utmattning eller missbruksproblem får hjälp. När man får bukt med de bakomliggande orsakerna är det enklare för veterinären att se till djurets välbefinnande.
Konceptet ”One Welfare” betonar sambanden mellan djurens och människans välbefinnande. Samarbetet mellan djurskyddsmyndigheterna och de övriga myndigheterna spelar en viktig roll för främjandet av välbefinnandet för djuren och människan. Det behövs samarbete i alla led av myndighetskedjan, även på ministerienivå. Det allra viktigaste är ändå samarbetet mellan de lokala myndigheterna som möter hjälpbehövande djur och människor.
Text: Sofia Väärikkälä, doktorand (disputerat 2021), Helsingfors universitet.